Aftonbladet – 14 oktober 1852, sida 2

Jo, io! Ett fängelse med sådane här resurser torde nog gifva ämnen till lugnande drömmar. Han sofvern, sade Letort vid sig sjelf. Han anar då icke den fara, som står honom nära, och skall icke kunna taga sig i akt ... O, ers majestät, låt beveka er!s bad hon ännu en gång och föll för konungens fötter. Fröken Schaumbach skall icke återkomma i dag; förgäfves skall ni vänta henne. Tystnad, min fru, tystnad!n Nu hördes en dörr till fängelserummet öppnas. Konungen lade ögat intill rispan. — pNu är allt förloradt!, suckade Letort och förmådde knappt andas. Konungen tog nu sigte på den scen, som tilldrog sig i fängelserumraet och som vi här skola försöka att skildra. Beledsagade af Kronsköld inträdde generalens båda döttrar i fängelset. Den förre var upprörd och förtrytelsen stod målad i håns anletsdrag. På Amalias stela, stolta ansigte hade de ögonblickliga känslorna svårt att intrycka några spår af sin nörvaro, men Hedvig deremot var blek, hennes steg svigtande, och en svärmisk tankfullhet, en bäfvan mellan fruktan och hopp gaf ett obeskrifligt ljuft och älskligt uttryck åt hennes utseende i denna stund. Då de funno generalen sofvande stannade de alla vid dörren och sågo på hvarandra med blickar, som tycktes säga: ;Hvem af oss skall väcka honom? Det bor en vördnadsbjudande ande i sömnen. Den lyser ett välsignadt Guds frid!s öfver menniskan, så att all hennes oro stillas och hon blir som ett barn i sin modera famn, Det låg något verkligt rörande i att se denne man med sina gråsprängda lockar, förr eå stolt, så nppburen af verldens g ng och ära, nu i ett rum, som var ett fängels:, slumra på en simpel tältsäng, med ett lugn på sin ; anna