Aftonbladet – 14 oktober 1852, sida 2

Och han närmade sig härvid taflan, som hängde på väggen. I sanning förtjusande!l sade han, sedan han en stund betraktat det. Man kan icke misstaga sig på att det är ett original. Jag påminner mig verkligen grefvinnan, sådan jag såg henne i min ungdom. Det är endast skada att det fått sin plats i en oriktig dager. Tillåt att jag låter nedtaga det, för att bättre kunna beskåda det.. Nåd, ers majestät, nåd! utropade Letort, som frän början igenkänt att den fremmande icke var någon mindre än konungen sjelf. Och hon kastade sig för hans fötter. — Och ni tror att den konungsliga nåden blitvit en sådan lekgeak, att den blandar gig i rubbningen af en tafla.n O, ers majestät, af barmhertighet! Och hon sökte hejda den medföljande kammarherren, åt hvilken konungen gjorde et tecken att efterkomma hans befallning. — Edra reklamationer uppväcka min nyfikenbet. Det måste vara nägot under det der. Emellertid ålägger jag er tystnad, min fru. O, min Gud ! suckade Letort, och var nära att svimma då hon såg taflan lyftas ned från väggen, och det tomma rummet efter de borttagna stenarne blifva synligt. Var det icke det ni lo att något skulle gen och visade på r vad kan deita be Och han närmade ades genast af dagern vste in genom den iila r n såg ia genom den och vände six tillbaka inåt rotnadan: tapeten. i det har aka pEn vacker upptäckt! Hvem är mannen. Isom jag ser derinne så lugnt hvila i sömnen: larmar, om icke statsfångea — Lewenhaupt