Aftonbladet – 14 oktober 1852, sida 2

vinnan Aurorag porträtt hängde på sin plats. En fullkomlig tystnad och stillhet rådde äfver i rummet hos fången. Letort satt och ord. nade sina lockar under spetsmössan, framfö spegeln i locket på en sylåda, då dörren öppnades och tvenne personer inträdde. Den ens var en äldre man, mena med ett ungdomlig utseende, en stark och rak gestalt, samt et visst jovialiskt uttryck på sitt annars temliger själlösa ansigte; den andra deremot var nägo yngre, omkring medelåldern, och med ett ut. seende, hvaraf läsaren sjelf bäst förmår skaps sig en bild ur minnet af den sista hvardags: fysionomi han skådat. Båda voro högst en kelt klädda. Letort märkte icke deras inträ dande, Den förstnämude gick några steg fran på golfvet, stannade vid ett bord och betrak tade de fina fruntimmersarbetena, som lågt der, såsom det tycktes nyss lemnade af flitig: händer. . Han såg på de färgrika blommorna som voro invirkade i en glittrande botten a silfver, och det smakfulla mönstret på de! filerade duken, och han såg sig åter omkring i rummet, för att söka upphofvet till dess: förtjusande spår af den qvinnliga handen I verksamhet. Då föllo hans ögon på Letort han stannade framför henne och sade: pMi ifru, ty ert respektabla utseende söger rig at deana benämning tillhör er. . Lotort, som ru först blef de ankomna it till och svarade, under det hon g mn djup helsning: ;Deuna benämning blet redan vid sextol jårs ålder min tilhörighet. I Ganska intressant för er, min fru, men få mig . .. Hvar befinner nig föen till detta Cr trollande ställe, fröken Schanmbach?, ; Letort, som pogare betraktade den itog ett steg tillbaka och utropade, under ts hon gjorde en nigning, som skulle hafva prö!