Aftonbladet – 13 oktober 1852, sida 2

nat sig för att genom ett enerverande mede dag från dag, så småningom och omärkligt. undergräfva grefvinnan Hessensteins nyliger återvunna helsa och glada lynne; men det återstår oss nu att kasta en blick på den hemliga afsigt, som dermed skulle uppnås. Då han icke, af fruktan att synas alltför misstänkt för afundsjuka, vågade kasta några brottsliga skuggor på sin öfverlägsna -medtäflares förhållande till dess patient, och derigenom ådraga honom majestätets fruktansvärda vrede, hade han beslutit att använda ett annat medel för att komma till ett nästan mera förkrossahde mål, — likgiltighet och glömska. Men favoritens ögonsten kunde icke glömmas förr än favoriten sjelf var glömd. Det var med henne man måste börja. Sjuklig och svag, ömtålig och neryretlig, skulle grefvinnan snart upphöra att fästa konungens hjerta och hålla honom fängslad genom det intagande och förtrollande behaget af sitt umgängessätt; hon skulle med ett ord lemna hans hjerta öppet för en ny flamma. Denna skulle blifva — Guiselda.: Hon, som älskade, som tillstått att hon älskade innerligt, oupplösligt, skulle offras åt ett föremål som aldrig kunde tillfredsställa hennes hjerta. Så skulle kärleken hämna de tusende qval, kärleken uppväckt, Och Kronsköld, som egde hennes kärlek, skulle icke heller blifya bortglömd. Dock, vi vilja icke gå händelsernas uppäckter i förväg; vi vilja endast säga, hvadj: äsaren förut redan känner, nemligen att Heinze; ökte sträcka sin hämd så vidt som möjligt, i amt tillägga att den oro, hvafaf han känt ig fattad, då Atanima berättade om de smålt legsensteinarnes hemkomst, förorsakades af uktan att fadersömheten i konungens bhjertals kulle kunna uppehålla tillgifvenheten för mo