Nathanael, som ryckt den förledande masken från hans ansigte och i första rummet förvållat hans missöde; på honom, i hvars ögon ban stod afspeglad som en uppenbar bof; på Guiselda, som undsluppit hans snaror, visat honom sitt förakt och upptändt en låga, som förtärde honom; eller på Kronsköld. som lät honom känna alla svartsjukane qval? . .. Han skulle föga hafva känt sig tillfredsställd af ett enda offer. Han ville krossa dem alla, och himlen vet om han skulle hafva skytt att med den slipade dolken genomborra hela menskligheten, om den rest sig som en skyddsmur för föremålen som han ville träffa. I en sådan sinnesstämning spatserade Heinze sent en afton fram och tillbaka öfver golfvet i sitt arbetsrum, som upplystes af en Jampa, hvars låga lefde på sista droppen olja. Hans ansigte uttryckte en infernalisk bitterhet. Oregelbundna skrynkor fårade hans panna; den öfra läppen svällde hånande fram, och vinkelformiga veck lade sig omkring mungiporna. fölan stannade framför sitt arbetsbord, öfver hvilket var en liten bylla, hvarpå, bland äåtskilliga kuriosa, stod en dödskalle. Händelsevis kom Heinze att kasta ögonen på den, och han tyckte sig förmärka en rörelse i ena ögonhålet. En dittills obekant känsla lät honom rysa tillbaka vid denna anblick. Han log dock snart åt denna svaghet, slog mera olja på lampan, satte den så, att den kastade sitt fulla sken på diödskallen, och ställde sig åter att betrakta den. Åter en rörelse i ögonhålet; låter ryste Heinze ofrivilligt till. Förbittrad ö denna pnarraktiga barneligbet, som han sjelf kallade det, sträckte han sig upp och stötte till dödskallen, så att den, med ett moln af dam, rullade ned på bordet. Vid bullret och laftdreget, som bärigenom uppstodo, vaknade en fluga på taklisten, surrade ned och flög omkring föremålen på bordet