STOCKHOLM, den 12 Oktober. Man hör nu för tiden någon gång från de konservativa eller deras grå vänner med en jana somt UreBravudmen de sen Ion 8 förlorad sak; de konservativa kunna anse sig vissa om segern; de demokratiska sträfvanderna öfvergifvas till och med af sjelfva de liberala; framtiden tillhör derföre oss. Härtill kan svaras: folkfrihetens sak är civilisationens, och så länge den sednare ej är förlorad, inträffar detta icke heller med den förra; den öfvervigt, som de konservativa nu ega i afseende på politisk makt, är icke bevis på någon betryggad seger, så länge den icke åtföljes af folkens sympatier, utan fortfarande måste med vapen i hand försvaras emot dem; den synbara minskning som kunnat inträffa i demokratiens leder är icke nögon egentlig förlust för folkfriheten, ty det är just dess falska och opålitiiga vänner som skada den mest, och de må gerna öfvergå till det konservativa lägret för alt der söka sin lycka; framtiden tillhör friheten, emedan den i sjelfva verket är den enda kraft som förmör att drifva folken framåt, och de åter som ej vilja taga denna riktning utan gå tillbaka, de gå också till sin egen undergång och ega icke någon framtid. Om vi se på våra egna förhållanlien, så visa de icke i ringaste mån, att de nyuppfriskade konservativa idderna skänkt någon sypnerlig kraft eller någon ungdomsstyrka: ät vår gamia statsorganism. Väl ha vi en mivistör, som, ehuru dess flesta ledamöter för kort tid sedan offentligen hyllade den allmänna valprincipen, likväl numera anser en dylik princip såsom en demokratisk. och näIstan revoiutionär styggelse; men för öfrigt har ministören icke på minsta vis antydt att den från sin nya konservativa ståndpunkt: förmår eller ens påtänker att afbjelpa de brister, som till så hufvudsaklig del hos oss framkalla reformsträfvandena. Tvärtom bådar allt att man vill låta sakerna förblifva i sitt gamla för