om en sjukdom, som länge hållit honom vid sängen och satt hans lif i fara. Då han återkom till helsa och krafter, fann van grefvinnan Hessenstein fullkomligt återställd från sin ögonsjukdom, nästan friskare ch mera blomstrande än före densamma; konungen, i anledning deraf, vid det bästa lynne I verlden, och Nathanael, denne nu mer in någonsin förhatlige Nathanael, icke allenast konungsligt belönad, utan äfven 1 ätnjuande af ett rykte, med hvilket Heivze eldig kunde mäta sitt, samt efter honom praktiserande läkare i Lewenbauptska huset. Nathanael hade för liten hämndgirighet och för mycken vördnad för det föremål, som utgjorde hans bjertas lika hemliga som hoppösa dyrkan, för att tillåta sig ett skoningsöst utspridande af dens läghet, för hvars förhoppningar en gäng skymtat egandet af dess hand. Nöjd, sedan han vunnit sitt ändamål att tillintetgöra den förhatliga förbindelsen, lemnade han Heinzes mandater åt förektets tystnad. Baronen, som äfven af aktning för sin syster, samt af ömtålighet för den bekantskap verlden hade om hans flitiga umgänge med Heinze, fann sig föranlåten till tystnad, blef honom likaledes en oskadlig fiende, hvarföre den sednare, vid sitt förnyade återinträdande i verlden efter sin sjukdom, befann sig i samma åtnjutande af det anseende han der förvärfvat, som innan han sett sig ett mål för de vanbedrande upptäckterna. Emellertid tycktes dessa omständigheter lika litet som Heinzes sjukdom hafva tjenat till annat än att förbittra hans sinne. Aldrig ban varit mera lågande af hätskhet och hat än efter sitt tillfrisknande. Hämnd, hämnd, hämnd! Se der Gen tanke som natt och dag sysselsatte honor, den känsla, som till sin näring uppslök hvarje annan i hans själ. — Men på hvem skulle han hämnas?... På