Aftonbladet – 11 oktober 1852, sida 2

AULAICL BUVAGHUL BA CICYS UULU TOTLPBS-PIaGUSET Har varit vida utöfver hvad som kunnat emottagas. Slutligen hafva revisorerna, under vitsordande att institutets styrelse fortfarande egnat uppmärksamhet och omtanka åt denna gagneliga inrättning, äfvensom att institutets föreståndare och öfriga lärare nitiskt fullgjort sina åligganden, ansett sig, för sä vidt på revisorerna må ankomma, äga all anledning att meddela decharge för institutets styrelse och förvaltning för ifrågavarande redogörelseär, Svenska. Diakoniss-Sällskapet. Tredje årets berättelse och redovisning af Svenska Diakoniss-Sällskapets förvaltningsutskott, Mai 1851—1852, är titeln på en liten brochyr, som ligger framför oss, och hvars innehåll vi anse förtjena att komma till en större alfmänhets kännedom. Endast få af våra läsare torde kanske veta att en sådan inrättning existerar, en och annan torde med fördomsfull motvilja hafva betraktat de första stegen till dess stiftande, och ett högst ringa antal lärer hafva någon tydligare föreställning om dess ändamål och dess utvecklade verksamhet. Diakonissinrättningen, hvilken, säsom bekant, först inom de aldra sista åren börjat utbilda. sig i de flesta af Europas stater, har det dubbla. ändamålet att öppna en tillflykt för kroppsligt och andligt lidande, samt att bilda upplysta och kristligt sinnade sjuksköterskor. Den utgår från den öfvertygelsen, att det ej är nog för staternas väl, att deras medlemmar oklanderligt uppfylla de yttre, juridiska och så att säga mekaniska pligterna, utan att den grundliga räddningen från den yttre och inre nöd, som åtminstone för den vanliga betraktelsen tycks vara nästan snarare i tillän aftagande, måste sökas i varmhjertade menniskors frivilliga förening att räcka sina likar en hjelpsam hand, icke blott för att lindra den yttre nöden, utan också att i det lidande sinnet söka nedlägga ett frö till förbättring, en riktning till gudsfruktan, sedlighet och-ordning, eller, för att låna ett uttryck ur styrelsens berättelse, ett stygn i deras hjertan, som alltjemt. påminner dem om den gudomliga vännens ord: Si, du äst vorden helbregda, synda icke härefter, att dig icke vederfares något värres. Diakonissinrättningarne hafva således äfven en uppfostrande kallelse. Öfverallt der de blifvit inrättade hafva de haft berömmet att i detta kall. verka utan partisinne, utan förkärlek för en viss bekännelse, med ett ord i en ädel, fördragsam och frisinnad anda. En annan mäktig föranledning till detta slags: inrättningar var det djupa och nästan smärtsamt kända behofvet för det qvinliga könet af en mera sjelfständig och lifvande verkningskrets, än den sällskapsvanorna i allmänhet medgifva. Qvinnan har ett medfödt behof att försakelsefullt egna sig åt andras tjenst — diakonissa betyder också tjenarinna — och en medfödd lätthet att behandla sjuka. För mången ädel och medlidsam qvinna, hvilken Jomständigheterna förnekat en mera individuell verksamhet såsom familjemedlem, hafva diakonissanstalterna öppnat ett välkommet utrymme att använda sina krafter till den lidande mensklighetens tjenst, på samma gång som de genom moralisk och materiell undervisning satt dem i tillfälle att göra sina tjenstebevisningar fullt verksamma och ledande till målet. Den Svenska Diakonissanstalten, som ännu lär anlagd i en liten skala, öppnade, sedan sällskapet ett par år förut varit sysselsatt att Ibereda den ekonomiska möjligheten för sitt bestånd, den 9 Juli 1851 sin sjukvårdsinrättning och sin dermed förenade läroanstalt. Ur ärsberättelsen inhemtas, attantalet af desedan dan tiden till slutet af April i år vårdade sjuka är 1956, hvaraf 46 hatt invertes sjukdomar och 10 varit. behandlade för yttre åkommor. Såsom I friska och förbättrade hafva utskrifvits 44, bland hvilka uppräknas flera särdeles lyckliga kurer, och 2 hafva aflidit. Anstaltens sjukrum äro två, hvardera med fyra sängar — hittills beräknade endast för qvinliga patienter — ett rum med tre sängar för barn och ett sjukrum för enskilda patienter. Sjuksköterskornas antal var 4, och två väntades ytterligare från sina hemorter, Först efter ett pröfvoår antagas de såsom ordinarie medhjelarinnor. Vi behöfva ej tillägga, att de icke indas af något yttre vilkor, att de äro fullkomligt fria att när som helst lemna inrättningen, för att träda i gifte, i tjenst o. s. v. Deras lön inom inrättningen är 50 rdr rgds jemte arbetsbeklädnad. De erhålla undervisning i kristendom och andra kunskapsgrenar, och handledasg af anstaltens läkare i konsten att vårda de sjuka. . I förening med inrättningen står också en liten skola, som uppväxt snart sagdt af sig sjelf, i det fattiga och öfvergifna barn af egen drift sökt skydd vid inrättningen. Den besökes för närvarande af 14 flickor; två gossar hafva nyligen tillkommit, och så snart inrättningens tillgångar medgifva, är def meningen att utvidga skolan med en särskild klass för gossar. Skolan är för dessa fattiga barn derag käraste hem, och vi hörde, vid ett besök för kört tid sedan, en liten rörande berättelse om de sista ankomna lärjungarnes tacksamhet för det skydd som skolan öppnat för dem, och derås brinnande farhåga att behöfva umbära detsamma. Då man kastar en blick på sällskapets räkenskaper, kan man ej undgå att loforda den berömvärda klokhet och sparsamhet, som uträttat så mycket med små medel. Inrättningen har skapat sig och består helt och hållet genom enskilda bidrag. ,Fruntimmers-arbetsföreningenn, ett sedan några år i hufvudstaden bestående sällskap, har under tre år understödt anstalten med inventarier till ett belopp af 2000 rdr rgs. H. M. Konungen och H. M. Drottningen hafva med vanlig frikostighet understödt anstalten, och flera enskilda gynnare hafva bidragit med större summor, en enda ända till 800 rdr rgs, en annän har betalt två års hyra för lokalen. Revisionsberättelsen vi—?7———r——— — — ll ooo men hvars styrka, såsom mig obekant, jag icke förmådde konsiderera: äfven deri bör ni lavana mig on NycS tl)