Aftonbladet – 9 oktober 1852, sida 1

Vid det klara månljuset, som uppfyllde rummet, kunde man fullkomligt beskåda Heinzes ansiote. Hans söran var icke lugnets eller det goda samvetets. En kallsvett perlade på hans panna och anletsdragen vredo sig ömsomlj tll ett hånfullt skratt, ömsom till qvalfullal. uttryck. Armarne, som han uppkastat öfver täcket, och händerna visade krampaktiga ryckningar. Var det förtrytelsen öfver den köld, den ovilja, som han visste att Guiselda för honoml: närde, eller intrycket af de minnen, hvilka åsynen af det Königsmarkska schatullet och den historia baronen derom anfört uppväckt, som förorsakade denna vånda under sömnen? Arme Heinze! Om han vetat huru hans bevakade och beräknade miners spel i detta ögonblick öfvergaf honom; om han vetat hur hans inre menniska, den han om dagen så artificielt förstod att dölja, nu tittade fram lunder den slappnade masken och förrådde sin lotäcka fysionomi, han hade hellre utsatt gig för sömnlöshetens ängslan än denna konflikt med den fruktansvärda sanningen. Tyst, du stelnade tunga i grafven!.-IEller kom med din köld att slicka mitt samI vetes brinnande sår! ... talade han. DerTefter framstönade han ett tungt gekratt, som ,Islutade med ett vidrigt gnisslande med tänlderna. Baronen vände sig ovillkorligen bort, med vedervilja och afsky. Eviga försyn, din rättvisa är nära!s sade yDet går bra, Josua : Imorgon! ... Ba Yronen! ... Vi hafva vunnit! ...o talade åte! den sofvande. ,Stunden är inne. Gif akt! sade Natha: 2nael till baronen, lutade sig ned öfver hufvud tgärden och sade långsamt och redigt: Ajekkahv Hinenni! svarade Heinze i sömnen. Ni har bört det! Ni vet hvilken bekön