fall i Sverige? Man vet ej en gång hvar den Irenaste svenskan talas, och vi frukta åtminIstone att det icke är i hufvudstade.s. Samma ovisshet som råder i talspråket återkommer äfven vid dess behandling i skrift. Vi sakna ännu en afslutad ordbok, ehuru den flitige och ihärdige man, som för närvarande är sysselsatt med att utarbeta en sådan, redan hunnit betydligt längre än någon af sina föregångare. Vi äro osäkra om många ords genus, böjning och konstruktion, och vi sakna alldeles den hos andra bildade nationer vanliga utvägen, att rådfråga auktoriteter, att se huru våra erI kända bästa skriftställare brukat samma ord eller uttryck. Det var naturligtvis icke meningen att språkets utveckling derföre skulle fastläsas vid den kulturgrad det egde under en Tessins, en Höpkens, en Rosensteins, eller hvilken annan utmärkt prosaists hand som helst. Utvecklingens möjlighet stod alltid öppen; -möjligheten att bevara det goda och förträffliga som en gång funnits, var blott en säkrare borgen för framätskridandet, och af den förra möjlligheten äro vi beklagligtvis nästan alldeles i saknad. Det är bristen på en sådan konservativ princip, om detta uttryck tillåtes oss,som öppnat möjligheten för språkets öfverlastning utaf dessa massor af utländska ord, hvilka författaren. i Posttidningen önskar att få åter bortförvisade. Hade det funnits en sådan stabilitetsgrundsats, skulle ej Axel Oxenstjerna och hans klassiskt lärda statsmän hafva latiniserat vårt modersmål till den ytterliga grad som skedde, eller det hessiska hofvet under Fredrik I derpå inympat en sådan portion tyskhet, eller det följande tidehvarfvet åter utträngt dessa elementer, för att endast ersätta dem med en ännu befängdare fransyskhet, både i ord och konstruktioner. Ej heller skulle det hafva i sista rummet lyckåts fosforigmen att påtvinga oss en sådan last af den nyare tyska romantikens halfeller heldunkla, gåtolika och hemlighetsfulla uttryckssätt, oklara bilder, gestaltlösa och ofullständigt bestämda begrepp, som den s.k. romantiska skolan importerade i vår bildning; och som dess ledare snart bortkastade för att lemna det i arf åt skribenter af en lägre ordning. Ännu kan detta tyskromantiska kaos i tankar och svammel i uttryck, som tror sig vara ett inbegrepp af den högsta och sublimaste vishet, återfinnas i många områden af vår s. k. sköna litteratur, äfvensom i det dagliga umgängeslifvet. Vi anmärke detta, endast derföre att vår författare i P. T. tycks vilja gifva den nya vitterhetsskolan i Sverige, som är allmännast känd under namnet fosforismen, äran af att hafva räddat svenska språket från en fullkomlig förbistring. Vi måste protestera mot så öfverdrifaa loford. Man läse Phosphoros, åtskilliga häften af poetisk kalender, man kaste en blick på denna skolas filosofiska arbeten, och man döme derefter, i hvad grad den bidragit att rena värt modersmål och utveckla det i klarhet, tydlighet och bestämdhet. En af våra utmärktaste författare, biskop Agardh, -har i sitt nya statistiska arbete ett förträffligt slutkapitel om den estetiska bildningen i:Sverige: Det är bristen på sinne för realkunskaper, föraktet för de praktiskainsigterna och öfvermåttet af formell och estetisk odling, som ger åt vårt samhälle en viss grad af skenbar förfining, men i grunden förlamar bandlingskraften och moraliteten och hindrar oss att följa de stora praktiska nationernas ofantliga framsteg i materiell kultur. Denna makliga och i hög grad aristokratiska sinnesriktnidg, som fosforismen så kraftigt bidrog att inplanta hos massan af de bildade, har varit särdeles verksam att förstöra vårt språk med töckniga ordställningar, oklara bilder och svamlande begrepp. Vi förbise ej derföre det goda fosforismen uträttat, i det den vidgat det andliga synfältet och riktat förrådet afidger. Men slammet, som medfördes af denna andligt befruktande öfversvämning, ligger ännu och tynger på språket, hvars klarhet och bestämdkKet endast kan återvinnas genom bildningens ledande åt det praktiska och reella, åt -positiva vetenskapliga studier, i stället för det rådande sköngeisteriet. Det är af en sådan praktiskt demokratisk riktning i studier och tänkesätt, som vi skola hoppas förbättring och helsa, ej blott. i språk och andlig bildning, utan isedlighet, arbetskraft, i politisk frihet och i hela värt :samhälliga väsende. Hvad författaren i Posttidningen gjort till hufvudsak; nemligen utrotandet af den mängd franska ord han. nu anser finnag i språket, nämna vi af flera anledningar i sista rummet. Det är mycket sannt att vi utan behof tanklöst använda en stor massa af dessa utländska uttryck, för hvilka vi i vårt eget språk hafva fullt goda och betecknande. termer. Vi äro inga älskare af ord.såsom nuvåte, guteray res markabel ov d., och vi skola gerna se att de landsförvisas ur språkbruket. Men den ständigt fortskridande kulturen har med sig en mängd begrepp, som genom sin universella och verldsborgliga. natur måste i alla språk betecknas med samma eller beslägtade uttryck. Så är industrien, en af-tidens makter, något annat, än idogheten:, som blott är industriens moraliska orsak; linguistik är något annat än språkforskning, nemligen den jemförande sidan af detta studium; med pauperismv menas ej fattigdomen, utan den samhällsklass som till följe af vissa inskränkningar i näringslagstiftningen uppväxer i eländet, till våda för sambället. På detta sätt skulle vi kunna utdöma en stor mängd af författarens. exempel. Vi inskränka oss till ett enda ytterligare. Man kan väl säga; att Preussen under Fredrik Wilhelm III var en på militärrakt Hvilande absolutism, men ej att den var ett. på knekthopar. grundadt enväldep, emedan en ordnad militärmakt är något. helt annat än sknekthoparn, och vi vågatro, att Svenska Tidningen ej skulle särdeles väF npptaga om vi använde det sednare uttrycket om vårt militärväsende. Således måste vi antaga, att den. allmänna, kul