Aftonbladet – 7 oktober 1852, sida 2

ledningen öfver floden. Hertigen af Wellington. Engelska tidningarne äro ännu fyllda med artiklar om Wellington. Vi meddela här ett utdrag ur The Economists, yttrande ors den utmärkte mannen: Han var den eada man i iandet, till hvilken i hvarje ögonblick af fara monärken vände sig för att söka räd, och till hvilken folket lyssnade med förtroende. Om stora verk voro i fråga, de mätte vara utgängna från Grey eller Peel, om förvecklingar i dessa inträffade, — vid hvarje kinkigare tillfälle, vid hvarje varsnande af fara, blef han rädfrägad, blef hans mening tagen till rättesnöre, och genom hans tillbjelp blef faran undviken och svårigheten öfvervunnen. Hans stora inflytande har folket att tacka tör den fredliga lösningen af de maktpäliggande frägorna om religiös frihet, konstitutiocel reform och fri handel. Andra stora härförare ha förenat en ordnande själ med lysande krigiska egenskaper. De förmögenheter, som göra en man skicklig att föra en här, göra honom äfven lämplig att ordna en styrelse. Hans stora medtäflare var lyckligare i att äterförskaffa freden ät det skakade Frankrike än i att eröfra Europa. Han ordnade, men upprätthöll icke ett rike. Wellington, i likhet med Washington den han mera kan jemföras med måhända än nägon annan stor man, bevarade genom sin vishet det rike han räddat, liksom den andre bevarade det enda han vunnit genom sin styrka. Liksom han var Wellington en anspräkslös man, och liksom han utan afund. Med undantag af den stora amerikanska bhbjelten och måbända nägra af Greklands heroer förenade Wellington mera civil vishet med sin militära skicklighet än någon annan. Han uppnädde ej blott den högsta spetsen af krigiskt rykte, han uppnädde den i sanning högsta borgerliga värdighet, och dog utan fläck, alltid lycklig och alltid handlingslustig, vid patriarkalisk älder. Washington och Wellington skola i framtiden stå förenade i menniskors sinnen säsom mindre smittade af personlig ärelust och mera hörsammande pligtkänslan än någon stor man som smyckat historiens blad. Bäda voro skapelser på en fri grund; och pligtkänslan, som hos rena sinnen endast är uppfattningen af skyldigheterna emot andra, kunde ej heller så finnas annat än bland fria män. Ej längre sedan än den 13 December sistlidet är, med anledning af marskalk Soults död, yttrade vi följande om Wellington: Pligten har varit den ledande principen för hans lif. Vi icke blott spåra den i hans handlingar, han har fortfarande hyllat den. Hans pligt mot sin monark och sitt land var alltid på hans läppar, alltid i hans redogörelser, och alltid synlig i hans uppförande. I spetsen för härar grep han icke efter en olaglig makt; och i spetsen för staten gjorde han intet inträng på friheten. Om han var ärelysten, var hans ärelystnad underordnad hans pligt, och de belöningar han erhällit gillas fullt af hans landsmän. Vi ha nu intet att ändra häri, blott att uttrycka saknaden att han ej längre blifvit ät oss bevarad. Wellington ingick i lifvet med alla förmånerna af hög börd och höga politiska förbindelser. Han var född adelsman och han förblef till slutet af sitt lif nära förenad med denna klass och detta stånd. Han i sanning upplyftade och vi tro räddade det genom sin skicklighet och sina dygder. Hundrade andra medlemmar af adeln ha haft alldeles samma fördelar, men han ensam uppnädde en sådan herrskarstorhet. Han var derföre suit generis, en af naturens stora män. Hela slägter af förnäme och lorder och earler räddades frän degradation som generaler och öfverstar och blefvo stora genom hans storhet. Hans krigiska framgångar gäfvo styrelsen all den glans som den bevarade efter Nelsons segrar. Den som granskar historien för perioden mellan 1806 och 1814, då England bade att kämpa för sitt beitänd — då allt hvad som fanns ädelt i landet borde ha varit uppfordradt att höja sig till heroism — blir stängen i hjertat på hvarje: blad genom prot på svaghet, som gick ända till en i nationens rädslag förherrskande slöhet. Han ser stora tillgängar oupphörligt bortsluddrade och skingrade — landets bästa intressen bortschackrade för den lägsta pekunniera egennytta — ty allt hvad då kallades parlamentariskt inflytande, som slog under sig befäl öfver flottor och regementen och äreställen för de yngre sönerna, gick egentligen ut på detta — han ser Welliogton hämmad, hans här försummad och utblottad, under det värt stora rikes män och mynt voro upptagna med den mest tanklösa och läga politiska lastbarhet; och han erkänner hos Wellington den stora förtjensten att ba räddat till och med en sådan styrelse frän undergäng och utbredt öfver den glansen af sina segrar och upprättat den till aktning, ja till anseende. Han förblef likväl dess tjenare. Från den mottog han sina belöningar, och mot den torystyrelse med bvilken han varit förbunden hela sitt lif — hvärs principer voro hans tidigaste politiska tro — förblef ban till slutet trogen. Född inom lederna af den aristokrati som han adlade och blifven den förste tjenaren af den krona och chefen för den styrelse som han räddat frän fullkomligt vanrykte, älskade han, tjenade han och skyddade han bäda och gaf bäda ett anseende som de endast från honom kunde hemta. Han räddade lika mycket som han tjenade staten. kossan —