Aftonbladet – 7 oktober 1852, sida 2

Han anlände hit 1843, fordrade främst upphäfvandet af seqvestern på Charltons egendor jemte en orimlig skadeersättning, garanti at inga britter fingo dömas eller fängslas utan efter engelsk lag, och gjorde ännu flera andra insolenta och öfverdrifna fordringar. Har klargjorde sitt artilleri till träffning för att gifva sina högspända anspråk mera eftertryck; staden och landet kommo i den: våldsammaste jäsning, och kungen bregtes i sin förtviflan till eftergift och bifall, på samma gång han underrättade att han ämnade sända fullmäktige till England att rättfärdiga sig, och offentligen protesterade inför hela den civiliserade verlden öfver det skriande öfvervåldet. Då nu en skadeersättning af en stor penningesumma jemte flere omåttliga fordringar yrkades af Paulet, skrämdes konungen att uppgifva sitt rike till England, hvarpå engelska flaggan hissades på Honolulus fästning och de andra öarne, en massa olagliga stadganden och påbud utfärdadeg, pålagor upptogos och anarki och våldsamhet uppmuntrades oftentligen, oaktadt den protest szom commodore Kearney å Förenta Staternas skepp Constellation, som liktidigt ankrat der, gjorde. Lyckligtvis anlände amiral Thomas med fregatten Dublin från stationen vid Valparaiso i hög tid att rädda Englands nationalära. Han återkallade alla Paulets tilltag och aflemnade ånyo öarne i deras lagliga regerings vård. Tio dagars glädjefester firades, och då nu snart äfven nyheten kom, att England, Frankrike och Nordamerika erkänt statens oafhängighet, blef glädjen lika stor och allmän som nedslagenheten och förtviflan nyss varit det. Efter detta drama har det hawajiska konungariket, lemnadt i fred af Europas makter — med afdrag af några kollisioner med nordamerikanska konsuln Brown, som snart återkallades, och engelska generalkonsuln öfver Polynesiens öar, general Miller, som likväl ännu fungerar — gått framåt i lugn utveckling af sina konstitutionella former, nationella förbättringar, intellektuella bemödanden och allmänna författningar. Denlegislativa representationen, fördelad på tvenne kamrar, sammanträdde första gången 1845; en ny lagbok stadfästades 1846, flera förordningar, syftande till civilisationens och religionens befästande, hafva efter hvarandra vidtagits, och 1848 upphörde landet att vara konungens och chefernas privategendom, i det att det fördelades i proportionerliga lotter till innehafvarne.