mälet. Dir. har likväl i detta hänseende trott sig icke handla i öfverensstämmelse hvarken med rättvisa och billighet eller med sina principalers vid alla tilliållen ädagalagda tänkesätt och framställda äsigter, om, enligt förslaget af 1849 ärs revisorer, dir. hos her fullmäktige tillstyrkte en sä hård utväg som att fråntaga enkeoch pupillfonden allt bidrag från tjenstemannafonden, och derigenom tvinga, antingen till pensionernas betydliga nedsättning, eller till pensioaeringens upphörande, så framt icke fondens delegare å sin sida skulle nödgas ätaga sig afgifter, hvilka blefve till den grad oskäligt betungande, att de, för att endast för det närvarande fylla pensioneringen, mäste nära femdubblas, d. v. s. utgå med omkring 15 procent af pensionsbeloppet Samt, om afgifterna, på sätt bemälde revisorer tillika hemställt, inskränktes ensamt till ogifte delegare, nära sexdubblas, eller uppgå till 18 procent; hvarförutan, med anlitande absolute af denna utväg, det blefve erforderligt att årligen öka afgifterna i samma måa pensioneringen progredierade. På dessa skäl har dir. icke funnit 1849 ärs revisorers ifrågavarande förslag ur nägon synpunkt antagligt. Beträffande äter den af 1850 ärs revisorer gjorda framställning, sä utgär den, enligt dir:s tanka, från en riktig och sann äsigt i afseende på inrättningens icke ensamt politiska ändamål, säsom en institution för att vid tidigare ålder bereda tillfälle för embetsoch tjehstemäns afskedstagande; hvarvid det i öfrigt icke bör undgå uppmärksamhet, att, efter de i sednare tider å statens sida förhöjda löner, ett alltför tidigt afskedstagande icke ändä torde begagnas, utan en så ansenlig förhöjning af pensioaerna till likhet med lönerna, att en sådan i allt fall icke gerna kan förutses, äfven genom en vida större accumulering af tjenstemannafondens kapital, än för oärvarande. Dir. föreställer sig säledes att ett, äfven för det allmänna vigtigt sedligt ändamäl mäste vara med denna anstalt äsyftadt genom att dermed förena pensioneringen af embetsoch tjenstemäns efterlemnade enkor och barn. Utan tvifvel inser och värderar pluraliteten af inrättningens delegare detta lika högt som sin egen pensionsrätt; likasom ej eller Rikets Ständer visat sig derför likgiltiga, då de vid riksdagen 1844 på riksstaten öfverflyttat det anslag af 5000 rdr, som dittills frän civila pensionsinrättningens tjenstemannafond utgätt till allmänna enkeoch pupillfonden samt derigenom föranledt ett motsvarande förhöjdt anslag från förstberörde fond till enskilda enkefonden. På grund af alla dessa omständigheter har dir. ansett enskilda enkeoch pupillfonden fortfarande böra understödjas genom årliga bidrag från. tjenstemannåfonden. För att bedöma beloppet af samma bidrag samt de åtgärder som i öfrigt må erfordras, har dir., som icke ;rott sig böra framlägga nägra ytterligare in i en längre framtid sträckta kalkyler, hvilka städse hitin: tills befunnits mer eller mindre felaktiga och ofullständiga, ansett det förslag, som nu framställes, böra inskränkas inom nästföljande femärsperiod och beräkningarne för behofvet under densamma stödjas på er: farenheten af hvad redan förekommit. I sädant Byf: temål har dir. lätit uppgöra en kalkyl, som utvisar det belopp, hvartill pensioner ä enskilda enkeoch pupilifonden uppgått för hvartdera af de förflutna åren sedan pensioneringens början, äfvensom den ärliga progressionen dervid. Med ledning af denna temligen långa erfarenhet torde pensionsbeloppet ä nämn: de fond i allmänhet kuona antagas till en ärlig för: böjning af omkring 3000 rår bko, så att detsamma för innevarande är komme att utgöra 72,000 rår, ! för 1853 .. . ss 75,000-FB 78,000 r 21855 -. oc cc 0 0 0: 81,000 1856 . . . . : . 84,000 81857 00 ven RRST)000 Fondens nuvarande ordinarie inkomster utgöras af: Afgifter omkring —15,600 rår i Räntor — d:o 9,400 b I