er NR RR RAA I EE RA AU MIN TES NÄR RR AR ERE tjenstemannafondens öfverskottsmedel må tillsvidare ärligen tillskjutas hvad som för pensioneringens upprätthällande ä enskilda enkeoch pupillfonden komme att erfordras, utöfver dess egna inkomster af räntor och delegares afgifter. I öfverensstämmelse med högstberörde beslut, har jemväl, säsom ofvan är nämndt, ett tillskott från tjenstemannafonden af tillsammans 183,771 rdr under det förflutna qvingvenniet blifvit lemnadt till enkefonden ) hvilket naturligtvis i högst väsendtlig män inverkat på denna fonds ställning och möjligheten af dess förkofran till det önskvärda mälet, att kunna för afskedstagande delegare erbjuda högre pensioner. Af sädan anledning hafva ock revisorerna af pensionsinrättningens förvaltning för är 1849 mot en fortsatt användning af den iträgavarande utvägen för fyllande af enkekassans ärligen vexande behof anfört betänkligheter, i revisorernas tanka af sådan vigt, att de ansett sig böra föreslå, att, efter särskiljande af de båda fondernas sammanblandade angelägenheter, låta hvardera af dem, utan den andras intrång, verka för sitt ändamål. Revisorerna hafva visserligen insett, att, vid sädant förhällande, den hårda nödvändigheten inträdde att antingen i betydlig mån minska be: loppet af nuvarande pensioner för enkor och barn, eller ock att tillsvidare för dem inställa pensioneringen: men för den händelse att nämnde ätgärd icke ansäges billig eller lämplig, utan pensioneringen skulle såsom hittills fortfara, hafva revisorerna hemställt, att tillgång härtill må sökas i ytterligare bidrag samt ökade afgifter från delegarnes sida, hvarvid revisorerne till fullmäktiges rättsoch billighetskänsla öfverlemnat, huruvida förökade utskylder till en kassa, hvaraf nägon fördel icke är att förvänta för andra än gifte delegare, med fog må kunna af de öfrige äskas. Revisorerne af 1850 ärs förvaltniog hafva deremot icke delat dessa äsigter. Under medgifvande, att de ogifte delegarne kunde ega rätt till missbelätenhet öfver så betydliga summors dragande frän deras ursprungliga bestämmelse, hafva sistnämn!e revisorer rn att då familjelif och giftermäl borde snarare efrämjas än motarbetas, hvilket sednare kunde inträffa, om embetsmannen saknade garanti för hustrus och barns tarfliga bergning och derföre icke vägade träda i gifte — då i allt fall, äfven om pensionerne för embetsmännen sjelfva något höjdes (myöket torde det väl aldrig kunna blifva) icke särdeles mänga komme att afgå, helst de fleste torde vänta tills de kunde å allmänna indragningsstaten förflyttas — då icivil tjenst, särdeles i de första klasserna, den högre erfarenheten och det större skickligheten först vunnes med ären, så att det vore ganska problematiskt om nägot vigtigt statsändamäl genom tidiga afsked uppnäddes, hrr revisorer ansäge sig icke kunna instämma i deras tanka, som vilja beröfva enskilda enkeoch pupillfonden -allt bistånd af tjenstemannafonden; hvarvid likväl, för billighets skull och till undvikande af missnöje från de ogifta delegarnes sida, revisorerne framställt den öfver: ygelse, att årsafgiften till den förstnämnde fonden borde, från och med är 1853, för gifte delegare samt enklingar med barn höjas med 33!; procenti alla grader, samt att någon viss afgift erlades af dem, som vid 40 års älder och derutöfver inginge gifte; förmodande revisorerne, att, sedan härmed nägon tid fortgätt och resultatet deraf sig visat, rikets ständer möjligen torde finnas benägna att med nögot anslag, utöfver hvad tjenstemannafonden ändå alltid mäste lemna, bispringa den enskilda enkeoca pupillfonden, heldre än att vid riksdagarne besväras med. talrika pensionsansökningar af enkor efter aflidne emets och tjenstemän; och äterstode, derest detta hopp skulle svika, enligt revisorernes tanka, ingen annan utväg, än att, jemte åtagande af berörde förhöjda afgift, nedsätta pensionerna för blifvande pensionärer intilldess jemnvigt mellan inkomster och utgifter uppstätt sarst allt blifvit anordnadt på ett sätt, som ingäfve trygghet och förtroende. Direktionen har i anledning häraf yttrat: Att dir. väl icke utan bekymmer sett at erfarenheten bekräftadt att pensioneringen för enkor och barn ärligen stiger och säledes kräfver ökade bidrag, un der det att pensioneringen för embetsoch tjenstemän är nästan stillastående, samt att dir., lika med 1849 ärs revisorer, derifrån hemtar den slutföljd, att så länge tjenstemannafondens tillgängar skola uteslutande anlitas för att fylla bristen på enke-och pupillfonden, pensionsinrättningens ändamål att, vid en mindre framskriden ålder, ät statens embetsoch tjenstemän bereda tillfalle till afskedstagande med en näg orlunda tillräcklig lefoadsbergning, :aflägsnas; men dir. kan likväl icke dela deras mening, som i detta hänseende hysa farhågor för inrättningens bestånd med nu gällande grunder för pensioneringen. Tvärtorö är dir. öfver:vgad, att, äfven om isgen förändring beslutes uti nu existerande förhällanden, tjenstemannafonden icke destomindre ej blott kan uppfylla sin egen pensioneringsskyldighet, utan ock skall fortfarande vinna årlig förkofran. Å Räkenskaperne upplysa nemligen, att, oaktadt de Betungsnde bidragen till enkefonden,tjenstemannafonden likväl under qvinqvenniet 1837 —1841 ökat sig i jemnt tal med 183,000 rår, 1842—1846 med 216,006 och under de sednast förflutna fem ären 1847—1851 med 213,000 rdr bko, äfvensom att dess öfverskott hitintills ärligen stigit och för 1851 utgjorde icke mindre än 40,000 rår. Deremot har pensioneringen ä enkefonden under nyssberörde tidrymd frän 1837— 1851 stigit endast med omkring. 45,000 rår, som, fördeladt på 15 år, gör 3000 rår bko ärligen — hvil. ket fördenskull utgjort det ärligen ökade tillskott; som drabbat tjenstemannaforden och minskat dess vinst. Efter all rimlig beräkning mäste följaktligen hvarje , vekan finnas ogrundad om tjenstemannatondens förm ga att, i anseende till dess bidrag ät enkefonden, kum 8 follgöra sina nu egande förbindelser ). Oak adt emellertid resultatet af en fortfarande för kofran Y Njenstemannafonden varit jemväl af föregå. ende hrr ullmäktige antaget, äfven under förutsätt ning af der 92 fonds icke begränsade bidrag till upp Nr nde isneri 5 eh barn rätthällande Y. pensisneringen för enkor 02 ; häfva dock des krr fullmäktige fanonit mindre lämpligt att, till unde tstödför enkor och barn, i första rummet använda de medel, hvilka äro afsedde för pensionering af stateus en betsoch tjenstermän, i äpdamil att befordra deras av bedstagande, hvilkas ti digare försvagade helsa och ki Sfter antingen göra dem mindre användbara för det allm.XOPas tjerst eller be rättiga dem till en sjelfvaid hvils. . Pir. har likale des för sin del insett vigten af detta statsnyttiga ändamäl, som afsägs vid bildandet af civila pensions inrättningen och för hvilket staten gifver icke obetydJ:ga anslag, och dir. finner det fördensiruli vara er pligt af inrättniogens styrelse att, så vidt möjligt är, söka befrämja -vämnde ändamäl. genom satt småningom i vissa klasser böja pensionerna för dem; som önska lemna statens tjenst vid en tidigare älder är den, hvilken ofta, med nedsatt arbetskraft och själsvigör, eljest mäste afoidas för attå allmänna indragningsstaten blifva förflyttad. Dir. har derföre, lika med föregående brr fullmäktige och revisorer, snseti sig böra vara betänkt på nägon ätgärd; som kunde, åtminstone med något slags tillförsigt, närma tjenste -mannafonden. till det sälunda angifoa och önskvärda ) 1 afseende ä dessa betydliga tillskott anmärkes i öfrigt, alt de utgjort endast ett belopp af 2801 rår utöfver sednaste fullmäktiges kalkyl, hvarvid deck erinras, att under ären 1847, 1848 och 1849 tillskottet utgjort 901 rår mindre, men deremot, för :ären 850 och 1831, 3703 rdr mer än Beräknad: warit. ; ex) Wektedt as så betydliga ärliga bidragen frön tjensenänfatönden till fylande ef bristen ä enkehkasyr Jikväl förstvämnde fonds kapitaltihökning uppgätt till högre belopp, ÄR byad 1847 Ers full mäktige: ber5bnat, så att dä, enligt samma berskving, bebällvmisngen vid 1851 Ers slut ansetts bö ; hafva stigit till va sen. ev PLO Ala san, De