Aftonbladet – 4 oktober 1852, sida 3

hade undertiden lånat dennes kriss för att. närmare; undersöka den; den passerade ur hand i hand, och vi kunde ieke äterhålla. vär beundran för arbetets förträfflighet, bäde af klinga och bandtag. Regenten gaf ett tecken, och en af de figurer som sutto hopkrumpna i alla hörn af rummet, framkröp på alla fyra för att mottaga sin herres befallningar. HKegenten böjde sig ned och hviskade nägra ord i hans öra, och slafven, glidande bortsom en orm öfver golfvet, försvann i bakgrunden. Tio minuter hade förflutit då en tjenares smidiga och ungdomliga gestalt syntes i dörren, medförande fem vapen, prydda med guld och juveler. Jag egnade i början föga uppmärksamhet ät krisserne, emedan den person som öfverbriogade dem fästade hela min uppmärksamhet. Han trädde närmare i en vördnadsfull ställning, då han lemnade vapnen till sin herre, men det fanns ingenting slafviskt i hans hyllnicg, och han antog icke de andras krypande ställning under det han väntade vidare befallningar. Denna anmärkningsvärda persons utseende var verkligen skönt; näsan var läng och väl formad, munnen liten, ögonen svarta och eldiga, men ett eget uttryck af sorgsenhet svätvade öfver de välbildade läpparne, ehuru han stundom med möda sökte undertrycka det; Han var klädd med all anständighet i manlig drägt. Ett hufvudkläde var bundet kring tinningarne, som en turban, nedanföre den sammanknutna massan af här, pantalongerna voro trånga och surongen kort, men jackan var icke öppen, säsominfödingarne vanligen bruka, utan knäppt ända upp; ien mångfärgad präktig shawl läg ikring halsen och hängde ned tiil midten af armarne och öfver en af skuldrorna. I trots af drägten kunde jag ha svurit att det var en flicka, men oaktadt den vördnadsfulla ställningen, fanns det någonting sä bestämdt, så djerft i hela figurens hällning, att jag var tvifvelaktig. Jag fästade min granne, Amerikanarens, uppmärksamhet på tjenaren och frågade honom om han tog honom för en ung man eller en flicka. Det mätte icke vara svärt att se sade han, betraktande honom ett ögonblick, det är en gosse, han har ju pantalonger och turban. Hvilken ståtlig dolk han bär, den mäste ha kostat en vacker summa penningar,. Dolken hade mera intresse för honom, och han egnade ingen vidare uppmärksamhet ät tjenaren. På en vink af regenten bugade sig denne ånyo djupt och smög bakom en pelare, hvarifrån han genom en annan dörr mäste ha lemnat rummet, ty jag säg honom icke mer. Under hela den tid han units i rummet hade han icke vändt sina ögon från regenten och icke kastat ens en blik på oss. Vapnen gingo emellertid ur hand och i hand; de bade alla. samma form som krissen, hvars besynnerligt formade handtag isynnerhet är svärt att beskrifva. Men en af dem öfverträftade alla de andra i prakt och i juvelernas myckenhet och glans. Jag skulle likväl ha föredragit den enklaste, ty den hade en underbart konstnärligt smidd damascenerklinga och handtaget, huru litet, föreställde en drake smakfullt prydd af juveler. Den var arbetad med ett sä artistiskrOmdöpte, att jag är öfvertygad att ingen af vära gravörer, utom de allra bästa, kunde hafva påfunnit en sådan elegans i formen och en sädan styl i prydnaderna. Då delkarna blifvit tillräckligt undersökta, : lemnade regenten dem till en annan tjenare, hvilken bar dem åter till deras plats: . Den unga mannen — om han verkligen var en man — kom icke tillbaka. .Regenten hviskade nägra ord till en annan tjenare och omedelbart började instrumenten, hvilka endera hade tystnat eller ljudit med svaga toner, ea ny melodi. Den var i moll, ljuf, men genomträngande till bjertats innersta fibrer, emellanåt utan mnägon särdeles öfverensstämmelse mellan tonerna, och derpä igen röjande ett visst element af melodi. Hastigt öfvergick musiken till ett lifligare tema; det syntes vara en krigssäng för att upppmuntra krigarne under striden. Ett instrument slog den snabba marschen af en stormande kollon, med-tunga, skyndsamma, men enformiga slag, medan instrumenterna liksomi begabberi ackompagnerade med enstaka skrikande toner. Jag hade slutit ögonen för att fullt njuta den uppe!dande musiken. Dä jag öppnade dem knäböjde en liten flicka i salen och lade sex bågar och pilar på golfvet, tre och tre med-uddarna mot hvarandra Apil ropade regenten, och en af hans knäböjande tjensteandar sköt som en blixt öfver golfvet; icke märkande bågarne och pilarne, stapplade han mot dem och bringade dem i oordning. Regenten tog ingen notis om detta, och innan missödet hann repareras, syntes flickorna på tröskeln. Denna gång rörde de sig ännu långsammare än första gängen och skredo liksom med motvilja fram och tillbaka, gäng efter gång passerande hvarandra, och sträckte nu för första gängen hbvaranåra händerna. Plötsligt uppstämdes krigssängen, och liksom dårifven af en oemotståndlig makt flög en hvar af flickorna till sin plats och fattade en bäge och pil. Snabbare och snabbare föllo instrumentets slag, gällare och gällare Jjödo de vilda tonerna; bägarne IJyftades, pilarne rigtades mot de stridandes bjortan; nen de flögo icke frän strängen. : Flickorna vände: sina förände änogestfulla ansigten ät sidan; de uddiga pilarae vändes mot golfvet och danserskorna skakade sorgsna sina hufvuden, tills de gyllene spängerna slogo k näe mot hvarandra. ! Åryo började samma rörelser, änyo närmade de sig hvarandra djerfvare och beslutsamma till strid, men kärlek syntes vara dem en, nulturligare känsla än hat. Det tycktes liksom de endast under inflytandet af en yttre makt stundom kunde frambrioga ett fiendtligt utseende; oftare sägo de ut som om de ville fälla sina bågar och kasta sig i hvarandras armar, Jag har aldrig sett en mera nobtl, blygsam och eldig pantomim än dessa flickors dans HFolketutanför dörrarna, bvilket hittills icke med ett enda ord vägat afbryta framställningen, blef upptändt då de sex systrarne framträdde för att fäkta; då de slutligen lyftade sina bögar med dödligt uppsåt, uppsteg från skaran utsnföre ett murmmel af medlidande och nägra ur hopen ropade jemväl högt på barmhertigbet. Då bägarne sjönko uttryckte äfven musikens växande toner glädje öfver att intet blod blifvit gjutet. Stuttigen steg dansens eldighet till sin höjd. Nägra af systrarna sprungo för sista gängen efter sina bägar och sigtade ät sina motståndares bröst, men dessa läto sina vapen falla och erbjödo med bort: vändt ansigte sina hjertan till pilarne. Då föllö bägarne till golfvet, och rusarde mot hvarandra, medan olket utbröt i glädjeskri och klockorna i glada toner firade kärlekens seger, kastade de armarna omkriog bvarandra och uttryckte glädjen öfver sin försoning i muntra dansar. Iaf dingarne utanföre syntes vara utom sig och jag behöfver icke blygas att bekänna att en tär fuktade mina ögon: Dansen var nu slut, Bayadererna försvunno; i en handvändning undanskaffades de kringströdda bäigarna och pilarna, och vi gjorde vära vördnadsbetygelser för regenten, hvilken på det mest vänliga sätt uppmanade 0ss till ett nyw besökp. fo SÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Snickaregesällen Lars Fredrik Ytterberg, 7 är gammeal, i arbete hos snickaremästaren Gottmsn i huset N:o 15 uti Bryggaregrärd, bar natten till is! lidne-gärdag afbändt sig lifvet medelst hängring. Vit 2 Tran KPP An RA ng AR PT SAR!