Aftonbladet – 30 september 1852, sida 1

ser till mötes och ändtligen vinna några stycken af denna lumpna metall, som dock styrer verlden och är källan till så oändligt mycket ondt och så oändligen mycket godt. Så sände äfven fordom för 300 år sedan Europa sitt afskrap att pånyttföda den nya verlden. Så drogo sig äfventyrarne till guldbergen i vester. Men huru olika i likheten! Då bebeväpnade och med mordsinne färdige att med svärdet i hand — såsom det hette, för kristendomens utbredande — utplåna millioner från jordens yta, lika blodtörstige som guldhungrige, lika djerfva som olyckliga, lika stolta som usla. Nu fredliga, arbetslystna, beredde på mödor och lidanden. Men alltid dock i grunden samma bevekelseskäl. O! du auri sacra fames, du släckes ej, och i den brand du upptänder förstör du ett menniskoslägte och en verld. Efter ungefär en månads segling upptäcktes land den 21 Juni, och påföljande dagen ankrade vi utanför Honolulu på Oahei. Den, som gjort sig räkning på att bär träfta en yppig natur med tropisk skönhet och storhet vederqvickande den trötte seglaren, kunde vid en blick på den framför på något afstånd liggande ön lätt anse sig fullkomligt bedragen. På afstånd sedd ifrån hafvet skjuter ön upp som en gigantisk klippa, lyftande sina kala grå toppar upp mot den ljusblå himmelen. När man kommer nörmare blir allt tydligare, kring stranden rada sig en mängd slocknade vulkaner med tvärstympade kägellika kratrer, hvilkas sidor teckna sig tårade af lavaströmmar. Bergens ojemnheter framträda nu som mörkbara ribbor och visa djupa dalar och mellanliggande slätter, och när man ändtligen ankrat, så kan man ej neka att det skådespel, som då presenterar sig, är försöonande och leende. Ända upp till topparne synas de höga bergen i alla sina formolikheter beklädda af