Aftonbladet – 30 september 1852, sida 1

liga städade däcket af den sakta gungande fregatten. Det gyllne klotet kastar i strålande majestät sin glans öfver himlens vida fält, der den renaste azur blandar sig med purpur och alla de mest klara färger och molnstoder i de vidunderligaste former. Plötsligt sänker den sig ned i den indigoblå vågen, horisonten flammar af purpur och guld, och hafvet återglänser af de hastigt vexlande ljusmassorna. Nu synes blott en liten kant qvar, äfven den dyker ned, och lik blod står himlahvalfvet i brand af det sista återskenet. Så kastar den allsvåldige kring sig himlars och solars prakt och låter menniskan blicka in i sin boning af klarhet och ana prakten och ljuset. Man pbegriper i sådana ögonblick, huru soldyrkan kunde vara menniskoslägtets barndomsreligion. Och när nu mörkret plötsligen inbryter och det nyss glänsande firmamentet och hafvet insvepa sig i sin svarta mantel och på det förra tusendetals stjernbilder tindra fram och i det sednare fosforescenta eldgnistor dansa kring bog och köl, då njuter man af en syn, så ny, herrlig och stor, att man sjunker ned i stum beundran och blott kan utbrista: -Stora äro dina verk, o Jehovahl Planen var att från Galopagos-öarne gå direkte till San Francisco. Men ihållande motige vindar och behofvet att komma upp i nordostpassaden, som vi ej träffade på dess annars vanliga latituder, satte nu alltjemt till venster, och slutligen ansågs det iäven nödigt för ökandet af vårt vattenoch anskaffande af nytt brödförråd att anlöpa deivägen liggande Sandwichsöarna, hvarför kursen sattes på dem. På 10 gradens latitud observerades ett hollländskt barkskepp styrande kurs till Californien. Däcket var fullt af passagerare, som lemnat hammen i fäderneslandet, vänner och fränder, kanske sina närmaste, för att långt bort i främmande land gå oändliga försakel