Aftonbladet – 29 september 1852, sida 2

vissa oskyldiga artiklars införande, men ej vågat eller velat förbjuda en näring, som är den förderfligaste af allt. Hvad skall den väl tänka om vära representanters vishet, patriotism och — oegennytta ? Den sänt liberale önskar och nitälskar för friheten, men ej-en frihet att skyla ondskan med, ej en frihet ati ästadkomma brott och elände. Hvad nwangär äkerbrukets förfall, bristande af sättning at jordprodukterna, deras vanpris och derai följande fattigdom och svärighet att i rätt tid betala skatterna m. m., som vid mänga riksdagar blifvit förespeglade såsom följder af bränvinsbränningens upp: hörande samt ladugärdens nytta af densamma, så ä1 detta allt lätt att vederlägga och har redan ofta blif. vit vederlagdt. Finna ej jordprodukterna, afsättning och betalning nog, så tvingas äkerbrukaren att använda mer af dem på ladugården, som bättre gälda: dem än bränvinspannan. Han tvingas ock derigenom att använda mera at sin jord till foderodling, hälsi då han ej har drank, och hvad foder han ej be hötver för ladugården kan han alltid vara säkel att få sälja till de mänga i städerna och på landet, som hafva kor och hästar, men intet hö att berga. Boskapsskötselns rätta förhällande: till åkerbruket, som genom bränvinsbränningen blifvit rubbadt, skall genom dess upphörande blifva återställdt. Hvad der omständigheten angär, att bonden ofta, för skatternas betalande, nödgas sälja sin spanmål då den stär i lågt pris, hvilket han kan undvika om han bränne: den till bränvin, som betalar sig bättre, sä athjelpe: denna olägenhet med skattebetalningens framflyttning till en lämpligare termin, den nemligen dä priserna för den det föregäende äret producerade spanmäler äro fullt bestämda och afgjorda för det äret och han säledes egt rundelig tid att försälja sin spanmål til de högsta priser. Och fattigdomen? Ja! bränvins pannan är just den källa, hvarut så mycken fattig. dom härflyter. Och bör man dä alltid afse blott de ras fördel, som hafva eller inbilla sig hafva vinst genom bränvinsbränning och försäljning, och aldrig tänka på den mängd, som utan nägon vinning skörda bloti förderf genom bränvinspannan? Man väge nu alla de därskaper, brott, bedröfvelse: och eländen, som härflyta ur bränvinspannan, moi alla de fördelar, all den vinst den gifver eller för menas gifva — är man väl en god medborgare, äl man en christen, hyser man väl nägon kärlek til Gud och likar, söker man väl först efter Guds rike så länge man försvarar detta giftkokeri? Tänkom oss den lyckliga händelsen, att nationens regering och målsmän vid nästa eller nägon följande riksdag dekreterade bränvinsbränningens upphörande nemligen på ett sätt som ej blefve ruinerande föi dessa mänge, hvilka blifvit lockade att i bränvinsför säljning söka sin utkomst, och detta skulle lämpligas verkställas genom husbehofsbränningens afskaffande genast och genom att utsätta all bränvinsbränning: totala upphörande till om några äratal; t. ex. 10 äl — så skulle man nägon tid derefter sannolikt förun dra sig öfver, att följderna af ett sådant beslut e blefvo svårare för någon endas ekonomiska välständ. utan tvärtom högst välgörande; man skulle förundrs sig öfver sin enfaldighet att hafva trott på de af er hop antingen vinningslystna eller föga beräknande och lättskrämda ehuru välmenande personer förespeglad vädor. Åtminstone borde manm af nationens ombuc vänta den fösterlandskärlek och mensklighet, att d bland dem, som bränna bränvin, afsade. sig denn: opatriotiska och menskoförderfliga näring, till upp muntran och efterföljd. Bereddes genom så låg tul som möjligt tillgång till vin för godt pris, så behöfd ju ingen klaga öfver bristande undfägnadsmedel vic samqvämen. I dagliga lifvet mäste väl sådana kunn: umbäras. Man har ju nu utomdess bäjerskt bier, fö att traktera sig sjelf och andra. Befaras det att d summor, som genom den ökade vinimporten skull komma att utgå ur riket, ej dit skulle äter ingå ge nom ökad export, hvarom insändaren nu ej vill dis putera, sä bör det deremot erkännas, att nationen räddning undan det alltmer hotande förderfyet vä vore värd en än större uppoffring. Ty att tullintra derna för vin genom dess ökade import skulle vid öfverstiga hvad de nu äro, är tydligt, ) Insändaren får nu sluta denna enkla uppsats, fö att ej blifva för vidlyftig, ehuru visserligen mycke vore ätt tillägga. Om brånvinspannan verkat mer demovaliserande än prohibitivsystemet, så torde män gen bitterhet i hans yttrande förlätas honom. E. G.