Aftonbladet – 28 september 1852, sida 2

I r— ———— EEE ERA jionsfrihetens befrämjande desea dagar haft siu första offentliga möte. Vi hafva på ett annat ställe i bladet redogjort för sjelfva diskussionen; vi hoppas att äfven de korta antydninsar, hvartill vi i en sådan redogörelse varit nskränkta, skola reda begreppen i många fråsor, som för mängden hittills varit alltför dunkla. Vi äro böjda att tro, och det lifliga ntresse, hvarmed alla närvarande tycktes följa föredragen, stärker oss i den öfvertygelsen, att den kyrkliga likgiltighetens is dermed er gång för alla är bruten. Man skall börja att nse dessa ämnens vigt för hela vårt politiska och sociala skick, och man skall samla sig i föreningar för att afhandla dem. — den enda möjligheten att få dem afhandlade och utredJa. Allmänheten är hos oss ovan vid sådana möten; den kan ännu knappt fatta dem annat in som läsaremöten med psalmsång, förkrossande miner och botfärdiga åtbörder. Den har nu sett att det är frågan om något helt annat. politiska och juridiska frågor debatterade med uridisk skärpa, grundlagarnes innersta mening ransakad, och de högsta medborgerliga erfarenheter utbytta, lekmän och prester värdigt och försonligt vexlande ordet, och det hela ifvadt af en anda, bevisande att vigten af de föredragna ämnena behjertades i en långt vidsträcktare grad, än man måhbända i allmänhet kunnat förutsätta. Å Innan vi gå till sjelfva saken, måste vi anmärka en omständighet vid formen, som ej saknar sin märkvärdighet. En öfverläggning om ett religiöst åliggande borde ej öppnas utan bön, och så skedde det äfven. Ordföranden, .en lekman, åkallade nåd och upplysning ofvanifrån, och läste äfven välsignelsen. Denna :så enkla och naturliga sak är likväl.en öppen öfverträdelse af en ännu såsom gällande ansedd kunglig förordning, som dömmer hvarje närvarande till 40 mark silfvermynts böter och den som förrättade bönen till 200 daler s. m. Mången torde undra, om den allmänna åklagaremakten kan underlåta att beifra denna öfverträdelse af 1726 års konventikelplakat, begången för öppna dörrar i en oftentlig lokal, och bevistad af hundradetal kända och okända, till en del långväga resande. Åklagaremaktens förfarande i denna sak blir ett praktiskt bidrag till utredande utaf detandra af sällskapets diskussionsämnen: Finnes religionsfrihet juridiskt och faktiskt i Sverige? Tillämpas ej en gällande förordning, så mäste den väl anses upphäfd, och i sednare fallet erkänner den offentliga myndigheten den för religionsfrihet talande tolkningen af .den bekanta 16 i regeringsformen. Då vi alltid förordat denna sednare tolkning, ja anse den såsom den enda naturliga och tillåViga, så kunde det ej annat än fägna osg, att sällskapet nästan enhälligt syntes dels denna öfvertygelse, hvilken äfven af detvenre i diskussionen deltagande rättslärde på det skarpsinnigaste försvarades. Vinästan befara att all den vältalighet och fyndighet, hvarmed andra sidans: enda egentliga sakförare understödde sin tolkning, förfelade sin verkan och tappade sin glans inför den motsatta sidans stränga bevisning. Det var äfven af intresse att höra, huru män, hvilkas minne-i Sverige betraktas: med vördnad och kärlek, tolkat den lagparagrat som bestämmer Sveriges religiösa frihet eller ofribet. Konung Carl Johan hade inför brödrariket tolkat den i frihetens intresse, den strängt-konservative Hans ,Järta hade förklarat hvarje förföljelse: för -åffall vara det -gröfsta våld -påvår statsförfattning; : många andra exempel att förtiga. Det är väl att man omsider erinrar sig hvad man aldrig borde hafva glömt, ehuru nan genom attslitet: bättre minnas det kubiatbespara Sverige den sskymf,