Aftonbladet – 27 september 1852, sida 3

Ni är yrvaken och talar i sömnen. Ni har blifvit störd i er goda nattro; förlåt oss det.Ålderdomen är lätt blidkad. Den liknar barndomen äfven deri att den gerna förlåter. Men ni vill påstå att jag icke känner er. Det förlåter jag er icke! Skulle icke jag känna en Kronsköld?. sade den gamla. Kronsköld ! upprepade den förste för sig sjelf, och hans kinder blefvo blekare, Det var verkligen Kronsköld. Då han om aftonen efter dueHen kommit till generalens, hade han funnit hela huset i förtviflan öfver Guiseldas belägenhet. Man hade skickat att söka Heinze; han var borta. Guiselda ropade gång efter annan sin broder; han var borta också han. Ingen visste hvar. Man skickade bud efter bud att söka, att efterfråga; alla återkommo de utan nöjaktiga svar. Då begaf sig Kronsköld på efterspaningar och lyckades att påträffa en person af Heinzes tjenstfolk, som visste att lemna hbonom de upplysningar ban sökte. I nästa minut kastade han sig på en häst, för att återkalla brodren och läkaren. Detta var hans ärende här, Ja, ni är en Kronsköld! Jag vädjar till detta vittnet!, och den gamla lyftade ljuset, som stod på bordet, upp emot en tafla, som hängde på väggen och frågade, i det nad vände sig till den förste: Igenkännas, icke dessa drag derpå?p Den förstkomne kastade en blick på ryttaren och porträttet och fann verkligen en förvånande likhet mellan båda. Taflan föreställde en ung krigare, i kyller, med ett af dessa vackra, ädla och öppna ansigten, i hvars drog man tyckte sig se djupet af en res och ja! karakter; full af frimodighet, stolthet, i: t och miidhet. : Ni betraktar detta konterfej och undrar buru det fått sin plats under ett så lägt tak, sade