Aftonbladet – 27 september 1852, sida 3

sitt rum. Hon undansköt nu en stor trärigel från inre sidan af dörren och kom utmed ett ljus i handen. ; . Hvem är ni, som kommer i ett så sällsamt ärende; er lyster mig se, sade den gamla och trädde fryntligt och vänligt emot den ankommande och bjöd honom stiga in. Men knappast hade hon sett honom stiga öfver tröskeln, innan ännu en annan person kom rusande in i stugan, med en sådan fart, att han nästan syntes vilja störta omkull den förste. I himlens namn! AÄren j tvenne i samma ärende? utropade den gamla. Hvar skall jag träffa lifmedikus Heinze och baron Schaumbach? frågade den andre med en stark men flämtande röst. Heinze och Schaumbach! upprepade den förstkomne och såg genomträngande och dystert på den frågande, hvilken inträffat nästan på samma gång som han sjelf, och hvars ridgtöflor, kostym och flämtande andedrägt vittnade att han tillryggalagt vägen till häst. Jag måste träffa dem och har intet ögonblick att förlora, sade ryttaren kort och bestämdt. Hvar skall jag finna någon, som anvisar mig till deras sofrum? Kanske vill ni göra det? I himlens nawn förekom mig icke, bad den förste. Detta är just mitt ärende. Nu uppgaf den gamla, som ganska noga betraktat sina gäster, ett högt utrop af glädje och förvåning. nDet är han! Den unga, grönskande telningen kommer att återtaga sina fäders jordn, stammade hon, och ville störta till den unge ryttarens fötter. Stå upp, gamla gumma, sade denne. Ni känner mig lika litet som jag er.. Ni känner icke den hundraåriga, ty ni var icke till då hennes tjenster tillhörde edra förfäder; men hon känner er.n