Aftonbladet – 27 september 1852, sida 3

den gamla, mer, ser ni, sådant är de döda storas öde. De förgätas af. den nya tiden, Deras hågkomst sjunker i vanvördnad eller förgås i glömska; de nye slägtena äro för mycket intagne af sig sjelfva, men de, som genom mensklighet och välgörenhet trängt sig n i folkets bjertan, der hafva beredt sig en oförgänglig hvilostad i tacksamhetens minne., Ni räknar honom för en välgörare? sade Kronsköld, rörd vid åsynen af detta ädla porträtt, och vid den gamlas ord. ;Jaz men jag vet ändå ni skall blifva en ännu större. Ni skall rycka öss ur det simpla öfvermodets herravälde och begynna att lyckliggöra osa på ett nytt sätt — genom upplysmiogens medel. Ser ni, när man lefvat i hundrade år, så vet man att lyckan jemt byter form och kommer aldrig åter med samma ansigte som hon bjudit oss farväl. Ni bedrar er, om ni väntar något af mig: sade Kronsköld. Mina fäders glans harförsvunnit, och armodet har blifvit deras söners lott. Men, må det icke hafva inkräktat på hjertats dygder eller kärleken till fosterlandet, och deras siste ättling skall icke: sänka pannan inför deräs äsyn. Kronsköld såg med vördnad upp till det gamla porträttet. Han torkade förstulet en tär ur sitt öga, vände sig åter till den garola och sade: Ni bar fängslat mig med talet om mina förfäder. Det är likväl tid att jag återkommer till det närvarande. Jag måstela.-.: Och han ville gå. Det tillhör mig att draga fördel deraf! sade den förste. ..Ställ er icke i min väg! Låt mig få bandla. : sEr!s upprepade Kronsköld; och: ville slits sig från den band, som sökte gvärhålla honom. Mig! mig tillhör dets På detta beror allt