arne Johannes och Jacobus, missnöjda öfver de Samariter, som icke ville undfå deras mästare, frågade honom: Herre, vill du, så vilje vi säga, att elden mätte komma ned af himmelen och förtära dem, säsom ock Elias gjorde?, så näpste Jesus dem och sade: J veten icke hvars. andas barn J ären; Menniskones Son är icke kommen till att förderfva menniskornas själar, utan till att frälsa dem (Luc. 9: 52—56 v.). Var det Christi Anda, som uttalade sig i Johannes och Jacobs fråga? Och hvem stär på evangelii grund, den, som i brist på elden frän himmelen läter det jordiska svärdet; straffmakten, rasa mot vaffallingar och villfarande, eller den, som protesterar mot allt slags menskligt väld i religionens, i christendomens sak?! Men christendomen vill ock blifva bekant, emedan den är ämnad att vara hela mmensklighetens religion. Den vill derföre hafva rum och fotfäste på jorden; den vill vara fritt förkunnad; hvarföre hvarje folk, som tillsluter sina gränser för evangelii budbärare, försöker omintetgöra den allsmäktiges bud: går ut i hela verlden och prediker evangelium allom kreaturom! Vill nu christendemen intränga i alla länder, fordrar den för sina bekännare frihet att uttala sig, skulle den icke unna samma frihet åt andra religioners bekännare? Eller gäller Herrans ord: ,hvad J viljen att menniskorna skola göra Eder, det gören I ock dem, icke de christna, icke i religiösa mål? Hvarje christlig missionsverksamhet i hedna länderna predikar religionsfrihet. Missionärens uppträdande i ett hedniskt land, hvars gudalära han förkastar, uppmanande sina åhörare att aftalla ifrån sina fäders tro., är ju i verkligheten en tillämpning at religionsfrihetens grundsats. Man vill, man fordrar för sina missionärer i China religionsfrihet; men om chinesarne skicka hit missionärer, så vilja icke vi unna dem religionsfrihet. Hvilken därskap! Man fordrar att hedningar och nahomedaner skola gä längre i fördragsamhet, i täamod, i tro på sin religions segrande kraft, än de hristna ! ls — — — EL