Aftonbladet – 25 september 1852, sida 2

,Allideles! Emedan ni sjelf gissat det, behöfver jag icke mer förtiga det. Ni finne emellertid att det vore synd att störa deras samtal.v Hvad! Skulle Kronsköld i detta ögonblick vara inne hos fröken Schaumbach?s Än sedan ?, Och hvem kan hafva vågat att införa ho. nom ?2 Det har jag, herr lifmedikusb svarade Letort med en myndighet, som, i det hela, va henne ganska fremmande, men hvartill hor nu kände sig retad genom H:iszos föregående exempel. ; Ni skulle hafva tillåtit er! ,Fröken har sjelf önskat det., Heinze rynkade ögonbrynen och sade: shvilket tilltag 12 En feberyrandes önskan skall man aldrig sätta sig emot, har ni nyss låtit mig förstå. ,Origtigt uppfattadt! Missförstånd hela vägenlb Det tjenar endast att för Se der edra egna ord till pv Jag följer endast edra gilna för Förb—! Icke i denna mening gifna! Oct Heinze kände sig fattad af svartsjukans onde demon. Han. tillbringade en stund i verklig: qval, tills han ändtligen, ur stånd att längre uthärda, okallad återvände, : Kronsköld hade lyckligtvis redan aflägsna sig då Heinze inträdde. Gnuiselda satt ännt så, som i afskedets ögonblick, med tårar sina ögon, men med händerna sammanknöppte öfver sitt bröst, emedan hon med böner sökte stärka sig till den kamp hon hade att genom: gå. Hon bad med mera värma än tro, med -Imera andakt än hopp, att himlen måtte sprid: någon lindringai de uppoffringar, hvartill hor I beslutit sig, eller betaga henne kraften at känna vidden af deras bitterhet. irra det onda!