Aftonbladet – 25 september 1852, sida 2

Heinze betraktade henne några ögonblick; Han fann att hon icke blef honom varse, och han närmade sig några steg, för att göra sin närvaro bemärkt. Guiselda spratt till vid hans ÅSyn. Så! Jag finner er uppe och klädd! Ni har vunnit betydlig styrka sedan nyss, min nådigaste fröken !, . sMåtte himlen skänka mig mycken, mycken! : Ni synes dock icke vara fullt lugn ännu. Det är sinnesskakningar som förorsaka edra lidanden. Ni vet att jag känner allt. Vi behöfva ju ingenting fördölja, då vi ej hafva något att upptäcka! Er brors belägenhet är mig fullkomligt bekant, liksom er medlet, hvilket kan rädda Honorb, i det ni gör mig till den lycksaligaste menniska på jorden. Af görandet beror af er; mig tillhör endast att afbida domen från edra läppar., Det återstår oss ännu något att å ömse sidor lära känna. Å er, alt jag icke älskar, att jag aldrig skall kunna komma att älska er, emedan mitt hjerta redan är fästadt vid en annan; att en obrottslig vördnad för pligternas helgd, och deras trogna iakttagande är det enda löfte, jag inför Gud och er kan förbinda mig. att hålla: å min om ni efter denna bekännelse vill mottaga ett ofter, som aldrig kan utbyta karakteren af — offer?, Jag skulle alltför mycket missräkna mig både på styrkan af min egen passion och på er öfverlägsna karakter, min fröken, om jag icke skulle våga smickra mig med det hoppet, att en dyrkan, som endast har till mål att uppfylla alla edra önskningar, anspråk och fördelar, ju med tiden skulle vinna den enda belöning den eftersträfvar. Det är då ni, som afgjort ert öde och — mitt I Hvem afstär från en krona om han än må