Aftonbladet – 24 september 1852, sida 3

sjönk hon nästan vanmäktigpå ensoffa. och tillsade att kalla Letort. Letort betygade sin förundran att finna henne uppe och klädd. Säg till löjtnant Kronsköld att jag väntar honom och önskar få tala vid honom, då han leminar min onkel!, bad Guiselda. Alltsammans i yrseln, tänkte Letort. vid sig sjelf, men frågade likväl: Hur kan ni veta, min fröken, att löjtnanten är här? FHan -kom nyss! Min Gud, min bästa fröken, gör sjukdomen er allseende? Kanske ni också vetzatt han är blek i dag? -Hu! så blek som döden ! Det är alldeles som om han. kunnat ana .-.: Nå, må, goda fröken Guiselda, blif icke ond på mig! Man rår icke för att man fått ögon oci ett: hjerta som begriper. . . — Lycklig den ungdomen! Jag känner dig, Letort, men plåga mig icke nu, utan gå att uppfylla min önskan !, Jag går, jag går, godar fröken! Jag vill endast säga er, att jag skulle hafva trott, att hans, blekhet kommit sig af hans förlägenhet, då han blef öfverraskad aflifmedikus Heinzes. . Hvad säger du? Ja, jag skulle hafva trott det, om jag icke hade: mött honom -då han kom, och genast anmärkt, att han icke var sig lik. ,Heinze, sade du? s Tag icke illa vid er, min goda, fröken! Visst -öfverraskade: lifmedikern honom;: då han, när han kom härifrån, gick in i rotundan; der löjtnanten som bäst stod inbegripen i samtal med generalen, genomsväggen.. Men, hvad kan det betyda? En läkare känner många hemligheter och förråder aldrig de hus, der an-har sin praktik.s QX SBN ie En oförklarlig fruktan bemäktigade sig Guiselda. Letort blef det varse och sade: Vår lifmedikus är dessutom en så hygglig