Aftonbladet – 24 september 1852, sida 3

gräfningarne efter guld företagits, och det är också der man påträffat de största guldstycken, hvaribland ett och annat till och med uppnätt 3 skålpunds vigt. Under loppet af Juni mänad 1851 fortsatte man arletet ända ned i dalen uti sjelfva flödbädden: Det var för öfrigt isynnerhet i de vinklar och knän floden bildade, som man anträffade guld i största myckeabet, och hvilket framför allt var fallet då den andra stranden erbjöd: nägon utskjutande Klippspets, hvilken utgjorde ett oöfverstigligt hinder för strömfäran att följa samma riktning, som förut, och hvarigenom den midtemot belägna bugten i egentlig mening blef en depöt för alla de ämnen, som vattnet släpade med sig. ; Man har på en sträcka af flera mil anställt gräfningar i denna guldförande flod, deruader man indelat åbräddairne i skiljda lotter, från 20—40 fots längd, allt efter arbetirnes antal i de särskilda bolagen. Hr Hardy anser, att denna dal ensamt bör kunna förse 5000 man med arbete samt skänka hvar och en af dem en daglig inkomst af 1 sterling. Den at styrelsen engagerade geologen, hr :Stuthbury, har likaledes med rastlös ifver anställt undersökningar i dessa trakter. Det dröjde icke heller länge förrän han tillkännagaf, att han i Macquarrieflodens. bassäng upptäckt de rikaste guldläger, isynnerhet vid stränderna af en af dess bifloder, Turonströmmen, hvilken liksom hufvädfloden sjelf leder sitt ursprung frän den stora östäustraliska bergskedjan samt flyter, i riktning från öster till vester, på omkring 30 mils afständ norr om Bathurst. (Forts. följer).