Aftonbladet – 24 september 1852, sida 3

karl, och jag kom genast, som af en försynens vink, och förde honom in på: stora sidan, der han ännu dröjer för att afvakta er förnyade kallelse. -Naturligtvis fällde jag. ett godt och pergvaderande ord för hans tystlåtenhet, och — var lugn, min fröken! — lifmedikus.-Heinze. skall icke .gäcka. ett fruntimmers bön. med Efter denna försäkran; hvilken Letort ansåg vara af en ofelbart lugnande natur, lemnade hon Guiselda för att gå att framföra hennes bud till Kronsköld. Guiselda satt tillbakalutad i sin soffa, stödd emot en mörkgrön; :guldbroderad. sammetsdyna, med de marmorhvitay fina: händerna hvilande i sitt knä. Kronsköld studsade då han: blef.shenne varse, gå blekt, så lidande var hennes utseende. Vid hans åsyn skiftade hon färg; en rodnad flög öfver kinden, men hastig och lik en solglimt, den molnen genast fördunklar. : Hon fästade på honom en blick, full af ett outsägligt rörande behag. Hon försökte tala, men ljudet af hennes röst var så svagt att det icke kunde hinna hans öra. Hon vinkade honom då att nalkas henne närmare. Han lydde, och föll på knä framför henne, för att.så mycket lättare kunna uppfånga hennes ord. Nej, nej! Så får det icke varalv sade hon med ett obeskrifligt vemodigt leende och räckte bononmregin:handy liksom för att upplyfta honom. Kroneköld fattaderden -framräckta handen, förde den till sina läppar, och Guiselda; kände den öfvergjutas med ett badaf lågör. Hon förmådde icke: lösgöra den från dess brand. .L7itnatit Kronskölds; sade-hon, i det hon ned vek fria handen sköt hans hufvud tillska, det är i förtroehdets famn jag HFtit anhålla om detta: samtal meds.er. råge Kronsköld fattade meningen af dessa ord, släppte hennes hand och svarade, i det han