Aftonbladet – 24 september 1852, sida 2

dermera så ofta bryta lifvets ros i dess halfva olomning. :Synnerligast är qvinnan, med sin öfvervägande känslokraft och sin utomordentiga förmåga af sjelfuppoffring, utsatt för dessa moraliska skakningar. Sedan Joachim, den afton vi förut omtalats lemnat Guiselda ensam, öfverväldigades hon af en smärta, som gränsade till förtviflan. Hon såg Kronskölds lif i fara, såg alla dem bon närmast tillhörde och älskade hotade att krossas af de olyckor, som hennes bror dragit öfver deras hufvuden, och hon kände att hon ensam förmådde rädda. . Men till hvilket pris? Att offra lifvet hade: varit ringa, men ett lifs sällhet, sådanman vid aderton års ålder med en varm själ, en liflig känsla och de mest strålande utsigter på framtiden målar sig den... Skulle ett helgons resignation vara nog dertill? Hon tillbringade natten i förfärliga qval. Om morgonen var hon angripen af en stark feber. ! 5 Man talade -om: att efterskicka Heinze, men hon ryste vid hans blotta namn ;och förbjöd det alldeles. Det onda tilltog. Men kroppens plågor voro för henne en lindring, emedan de bringade. den allmänna känslan af lidande i större jemnvigt. Slutligen kräfde naturens efter en sömnlös natt och af våldsamma smärtor uttömda krafter ut sin rätt, och hon insomnade: sednare på morgonen. Hennes slummer var dock icke lång, ty hon vaknade af klockans slag i storkyrkan. Hon spratt upp-och räknade. Det var tio klockan slog. Barmhertige Gud !,utropade hon och för raed handen öfver pannan. Det. är i dag det fasansfulla skall sket I ag, i denna dag! Hvar är lifmedikus Heinze? Låt kalla honom! Jag är stark!, De närvarande som trodde det vara ett an