Aftonbladet – 23 september 1852, sida 3

Australien och dess guldminor. (Ur Rerud Britannique.) (Förts. från N:o 220.) Så snart Kaliforniens guldrikedom blifvit känd, bör jade straxt en betydlig emigration att ega rum. bland de ny-holländska koloniernas innebyggare. Flertalet af dessa äfventyrare, söm ingentiog ha att förlora och i öfrigt icke fräga stort efter huru eller hvar de lefva, endast de kunna förtjena penningar, skyndade nu att söka sin lycka under ett fremmande himmelsstreck. I Maj mänad 1851 var sälunda befolkningen redan befriad frän den sämsta dräggen bland kolonisterna och fortsatte derefter lugnt sina förra landtmannabestyr pä de vidsträckta fälten; hvilka ej mer än till en obetydlig del förmådde användas, då på en gäng ett rykte, i början dunkelt och oredigt, sedermera bestämdare och slutligen allmänt och stormande begynte likt en löpeld utbreda sig ifrän stad till stad, frän landtgärd till landtgärd; det sades nemligen, att äfven Australiens jord innehölle betydligt med guld. På ett ställe icke längt frän Bathurst hade nägra personer, söm varit sysselsatta med att gräfva i jorden, tunnit guld; och man ville veta, att hvarje arbetare derpå förtjenat tre å fyra pund (50 å 75 rdr) om dagen, genom att söka efter den ädla metallen. Historien om denna upptäckt är nog märkvärdig att förtjena omtalas; En viss hr Hargreaves hade på Conobolaslätterna, omkring trettio mil i vester frän Bathurst, anlagt ett nybygge i grannskapet af en liten ström benämnd Summerbill-Creek. Som företaget icke slog ut efter hans önskan, så beslöt han ätt utvandra till Kalifornien; Han ankom också lyckligt och väl till San Francisco, arbetade nägon tid i grufvorna; med hvad framgäng känna vi ej närmare till, dock tro vi att han i det hela gjorde föga lycka. Hvad vi veta är emellertid det, att hr Hargreaves vid sina observationer förvånades öfver den ytterliga likhet, som förefanns emellan bergarterna och den guldförande jordytan i Amerika och samma föremål vid bans nybygge i Nya Holland; i följd hvaraf han en vacker dag beslöt ätervända, för att undersöka om han icke hemma skulle kunna finna det guld, för hvars sökande han begifvit sig så längt bort. : Här mäste vi göra ett litet uppehäll, för att protestera emot grundligheten af de geologiska rön man sålunda vunnit. Det bar visat sig, säger man, att Hargreaves haft rätt; visserligen, men i vär tanka voro dock de premisser, af hvilka han drog sin slutsats om tillvaron af guld i Australien, alldeles otillräckliga och för ingen del allmänt giltiga. Af hundrade personer, som handlat efter just samma anvisning som han, har nemligen icke en enda lyckats. Men -lemnom denna frägas afgörande ät-de lärde, hvilka det tillkommer att nöjaktigt utreda densamma, och lätom oss: fortsätta vär berättelse vidare. Hr Hargreaves hade emellertid den lyckan att icke misstaga sig. Han ätervände till sina berg, anställde gräfnidgar på ätskilliga afsides ställen i SummerbillCreeksdalen; och guld upptäcktes då ändtligen i Australienp. Att dölja en sak af denna natur läter i ep tid som vär väl svärligen tänka sig; nog af, hemligheten kunde icke bevaras. Underrättelsen om den upptäckt, Hargreaves nyligen gjort, spridde sig som en jjungeld bland befolkningen och hann äfven fram till styrelsens öron. Från alla håll hördes ropet: till grufvorna!, i: Herdar, arbetare och handtverkare, tjenstefolk; handelsbokhällare, — alla reste-de, utan attega hvarker verktyg eller lifsmedel, och utan nägon slags förberedelse. Köpmän och handlande spekulerade endast på hvad de skulle förtjena på sina varor, cpär den hastiga afsättningen nödvändigt skulle medföra en betydlig minskning af produkterna på stället. Priset på mjöl och andra lifsförnödenheter, som kunde förvaras, uppstegrades oerhördt. Den byvaknade, hastigt kringsiggripande spekulationsandan lät af ingenting hejda sig, och lemnade den öfverraskade Kolonialstyrelsen längt efter sig i den yttersta förlägenhet. Denna skulle också utan tvifel i sin menlöshet helst sett, att allt guld, Som Australiens jord kunde gömma, legat på hafvets botten. På hela ko-l lonialomrädet fanns då icke mer än 400 soldater, och hvad polis angick, hvaraf man nu var i så stort behof, kunde man från hufvudorten icke aflåta en enda man utan fara för allmänna säkerheten. Å andra sidan fick man nu äfven snart veta; att gulddistrikterna voro af en betydlig utsträckning samt spridda öfver bela landet. Att under sådana förhållanden med väpnad makt på samma gäng kunna skydda kronans och den enskildes rätt, eller med andra ord värna säväl allmän som enskild egendom från att väldföras af alla dessa äfventyrare, som här hoppades finna guld, var tydligen en ren omöjlighet: Styrelsen handlade derföre ganska klokt Jå den till en början icke alls vidtog nägra mera ingripande ätgärder. Den tänkte att alltsammans möjligen endast vore ett blindt allarm, som med tiden skulle upphöra af sig sjelf. En i styrelsens tjenst anställd geclog befann sig emellertid just vid sammä tid i närheten 8f Bathurst, och afsände derifrån till Sydney en depesch, hvilken bekräftade pybeten om guldupptäck