Aftonbladet – 22 september 1852, sida 3

höfver en god genius vid din sida, som gör dig -lifvets allvar kärt. Han lade ögat intill rispan på tapeten och såg Hedvig lutad mot Joachims arm. Så skön har jag icke förr sett dig, min dotter! sade han, och det är naturligt! Ungdomens fägring vänder först sitt anlete mot skönhetens sol, då hon vänder det mot — kärleken. För ungdomslifvet är allt skugga utom den. Jag prisar försynen att, hvilket mitt öde än må blifva, jag vet min Hedvig stödd af dess uppehållande kraft! För dig allena, Hedvig, skulle jag bäfva, om jag fick höra min undergång beslutad. Amalias sinnesstyrka, stolthet och mod skola gifva henne kraft att bära allt; men dig — hvad skulle stödja dig, om icke — kärleken?, Hedvig tryckte fastare Joachims arm, Iluade sitt hufvud mot hans axel och såg upp mot honom med en blick, som tycktes säga: ,Utan detta stöd vore mitt svaga väsen bruLet.n Hur många smärtsamma törnen rycker icke denna syn ur mitt hjerta?, sade generalen. ;Varmare kan icke någon fader välsigna sina barns förening, än jag i detta ögonblick eder!, Med er tillåtelse ! sade Joachim och tryckte en kyss på sin fästmös kind. En ros vexte upp der kyssen brunnit. SköMare ros vexte aldrig på någon kind. Joachimp, sade generalen, vi hafva en äng, med ett stort mål nära för ögonen, sett en våg slå upp öfver våra planers fält och bortskölja allt hvad der knoppades. Låtom oss prisa himlen derför att kärlekens myrten blomstrar under fridsammare makters hägn in krigarens lager! ... Lyckliga de älskande! Lyckliga de älskande! gensvarade med pietistisk tro Letort i sitt hjerta, under det en högtidlig tystnad följde på generalens ord. Då den vanliga timman på hvilken Kronsköld plägade infinna sig gått förbi, utan att