Aftonbladet – 21 september 1852, sida 2

nopfallet och vissnadt, bar spår af bestämda CH energiska anletsdrag; gestalten var axel: bred, starklemmad och reslig, fastän något framåtlutande. — Ålderdomen tycktes kämpa med kraften om öfverväldet hos denna qviniga atlet, som påminde om dessa gamla ruinår, hvilka i sitt motstånd mot tidens härjande hand skönast uppenbara sin egendomiga styrkas välde. Vid tryckningen af hennes hand och stöten af hennes arm sprungo de tunga portarne upp som ett par flygeldörrar. Det låg något af mekanisk färdighet i den gamlas sätt att handtera dessa tunga massor, som icke voro gjorda att sättas i rörelse af svaga händer. Hvarför passar ni icke på, utan låter er husbonde vänta? frågade Heibze med bister uppsyn. Vär husbonde?, upprepade den gamla. nEr husbonde, det är numera jag, det, emedan jag köpt egendomen, sade Hejnze med en verklig magnatvärdighet. Gud bevare nådig herrn — och oss! tilllade den gamla ohörbart. För den del af denna underdåniga helsning, som hann till Heinzes öra, kastade han med förnäm min ett silfvermynt till den gamla, under det han frågade henne om inspektoren var till hands vid gården. Den gamla sade sig icke veta det, emedan hon sällan gick ur sin stuga för annat än att öppna portarne, och hade föga reda på hvad ställets folk företog sig. Skaffa mig emellertid rätt på bonom och det genast, emedan jag icke tycker om att vänta Mig plägar man icke använda till skickebud, sade den gamla. När jeg var ung, då ; i var jag snabb som en vind på foten vid hvarje befallning; men nu .,.