Aftonbladet – 21 september 1852, sida 2

och Heinze uppfyllde Joachims hufvud medi tusende planer till alla de storverk han ernade företaga för att inrätta allt på stället i öfverensstämmelse med de mest aristokratiska fantasier och lefnadsvanor. Han tyckte sig vexa ett helt hufvud i höjd och vigt, under den ro!l han spelade bredvid den betryckte baronen, som icke kunde dölja den smärtsamma förödmjukelse, som han erfor vid kontrasten af sin belägenhet emot Heinzes. l Då de ändtligen skulle een Sgt i begrepp att sätta sig i vagnen, trängde si den da fram till Heinzö, ställde sig på för dersta trappsteget i hans väg, lade silfverpenningen, som han skänkt henne, för bans fötter och sade: Här, herre, återbär jag er gåfva. Den var icke med godt hjerta gifven.s -Derförevill jag icke behålla den. Tag den tillbaka. Är du galen, käring! Förstår du ej bättre värdera den gåfva ädelmodet skänker? sade Heinze. Ädelmodet?, upprepade den gamla. När högmodet vill synas som ädelmod, tar det frikostigheten i sin tjenst, men det blir icke dessmindre högmod, och detta är en gång för alla dömdt till förfall; dess gåfva bär ingen välsignelse med sig. Ni ger silfver med handen och hårda ord med munnen, men af munnen är det som bjertats tankar utgå. Ni körmmer hit för ätt förtrampa .. 2 Hvem sär du, fördömda hexa, som vågar föra sådana lexor på din tunga och framböra dem till din husbonde? : Hvem jag är? Jag är den hundraåriga här på stället, som sett slägter i fyra led födas och dö, och af deras därskap lärt min visdom. Jag bar vaktat vid porten i nittio års tid och läst upp och igen för många herrar, som kommit mäktiga hit och rest arma härifrån, Men det säger jag er: det låder ingen