Aftonbladet – 18 september 1852, sida 2

Ja.n ;Och jag får härmed äran uppsäga dessa summor, allesammans. Obetydliga pengar, naturligtvis för en rik baron, men också ingen pardon med betalningen! Nu sedan den skälmen Josua är död... Josua död? utropade baronen, som icke förr hört talas derom. Josua död! och han bleknade vid denna underrättelse. Jaha, Josua lade sig att dö, han, bäst han gick här och lefde, och derför, ser ni, ingen respit för er, min baron! Man påstår att den lurifaxen lärer haft många sådana här, — och han visade på reverserna — vsatt sätta i omopp. Men, sger ni, baron, den som först kommer till qvarnen får först malet, och betaldt är ändå säkrast. Derför har jag passat på att i första hand lura ut er ankomst. Om fyra dagar, förstår ni, om fyra dagar pengar! Annars blir det min tur att säga rannars,. Han utta!:ade denna hotelse med en min af den råaste myndighet, Baronen befann sig stum och vanmäktig af örtrytelse och förödmjukelse. Detta samtal hade egt rum i det så kellade vapenrummet. Den gråa mannen, hvilken, som man skulle vänta, nu borde hafva uttalat sitt ärende och vara färdig att gå, stannade ännu qvar och såg sig helt lugnt och forskande omkring i uromet, ungeför som en bouppteckningsman ett sterbhus, ;Hvad f—!, sade han och lyftade ner en rärja, hvars fäste han noga betraktade, Skulle let:a vara at äkta, massivt guld?p Min herren, sade Joacbim och slog med en kausju, hvarmed han under hela samtalet mesaniskt lekt, den mnäsvise öfver fingrarne; dessa saker äro icke gjorda 1ör edra händer. Tar så god och påminn er det!x . Det kan likväl hafva sina fördelar med sig!