Aftonbladet – 15 september 1852, sida 3

knappast hans tankar, hans aningar vågat tränga. Han såg de djupa draperierna, inom hvilkas skugga hon hvarje natt helsadesäfsömnen och drömmarne; han såg den spegel, som hvarje morgon återgaf hennes drag i föryngrad och förnyad glans; ban såg... ack! hvem kan teckna alla de bilder som den förtjusta inbillningen mäktar framtrolla? Härifrån förmådde han endast slita sinä blickar för att fista dem på Giizelda sjelf, hvars bild han varseblef i den stora spegelskifvan, som var infattad öfver kaminen, 1 det rum hvari han befann sig, och från hvilket dörren till rotundan stod så öppen, att hästan bela dess innandöme. derigenom var synligt. Han såg Guiselda med den förgylda harpan hvilande mot den mjella skuldran, och de snöhvita fint bildade fingrarne omfattandedess strängar. Ett ljust svärmande vemod :stämplade hennes anletsdrag, Skönare, mera intagande hade Kronsköld aldrig setthenne. Hennes klädsel var så enkel, hennes ställning så behaglig och uttrycket i hennes Snaiggte så fullt af ingifvelse. Och denna ingifvelse — hvarifrån bemtade hon den? — Förrådde icke hvarje melodi, hvaromkring hennes fäntasier kretsade; att det var minnet som förorsakade den; och-ett minne, hvari Kronsköld var inväfd? — Kunde han tvifla på att icke han i detta ögonblick stod liflig för hennes själ, att icke han hade del i dessa känslor, som -bös herrskade henne? Under det han betraktade henne lät hon sina händer sjunka ned från strän arne, sköt barpan från gig och lutade sig tillbaka på sin stol, under det hennes ansigte antog ett uttryck af ljuf tankfullhet. Derpå frampressade bon en sakta snyftning, hvarvid ett par stora tårar dallrande framträngde i hennes ögon. Hon lyftade handen mot pannan, Vid åsynen häraf förmådde Kronsköld icke