Aftonbladet – 15 september 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 15 September. De som äro uppriktiga vänner af arbetet måste äfven vara lika uppriktiga vänner af freden, emedan endast den sednare kan bereda varaktig framgång åt arbetet och genom detta befordra folkens välfärd och förkofran. Hvarje ytterligare garanti för bibehållandet af den fred, som de flesta af Europas länder åtInjutit sedan Napoleons fall, måste följaktligen mottagas med odelad tillfredsställelse. Vi redogjorde uti vårt måndagsblad i korthet för den beskickning, hvarpå den bekanta amerikanska fredsvännen Elihu Burrit anländt till Frankrikes hufvudstad. Fyratio engelska städer hade afsändt skrifter, hvari detill franska folket öfverföra uttrycken af sina fredliga och broderliga tänkesätt. -Sjelf medförde Bnurrit fyra adress, hvaraf vi nedanföre meddela staden Londons. En annan, från staden Edinburg, är undertecknad af lord-mayorn, flera parlamentsledamöter och höga embetsmän, och dessutom af ett stort antal af stadens förnämsta invånare. Den tredje, från Glasgow, är underskrifven af lord-mayorn, flera parlamentsledamöter och höga embetsmän, samt omkring 1800 af dess förnämsta invånare. Äfven Dublin har aflåtit en dylik skrifvelse, under hvilken man finner namnen på denna hufvudstads lord-mayor och de mest ansedda bland dess invånare. Dessa adresser ha blifvit öfverlemnade till prefekten i Seinedepartementet. Adressen från Londons invånare lyder som följer: Vi invånare i London sända eder, invänare i Paris, vänskapens och broderlighetens helsning. Detvä stora hufvudstäderna, som vi bebo, hafva nyligen blifvit förenade genom dessa elektriska trädar, som på ett ögonblick öfverföra och utbyta tanken. Vär lifligaste önskan är att de allt framgent mätte förbindas genom sympatiens och den ömsesidiga aktningens oupplösliga band, som skola fästa deras hjertan allt trängre och trängre vid hvarandra. Vi se med glädje allt som sträfvar att innerligare sammanknyta denna enhet i tänkesätt och intressen, hvilken skall af de förhällanden som räda emellan kristenhetens tvenne största nationer göra ett släende exempel på hvad fred och broderlighet förmä. Den stora expositionen 1851 har för oss varit ett lyckligt förebud till denna välsignelserika enighet, hvilken vi så ifrigt längta att se befästad genom allt hvad som kan gifva den styrka och varaktighet. Bröder i Paris, vi bedja eder att emottaga en redlig och innerlig försäkran om vär aktning och vär goda vilja. Vi bedja eder att emottaga vära uppriktiga välönskningar för edert älskade fädernesland, och att tro attvianse edert lands välgång såsom nära förbunden med värt eget fåderneslands. Mätte denna huldrika försyn, som låter solen 1ysa öfver edra bygder och öfver vära, och som ilika mätt omhägnar oss bäda med sitt beskydd och sin huldhet, välsigna alla eder stora nations företag och gifva eder fred och blomstring. Mätte edra fält blifva fruktbara, måtte kriget, farsoten och hungersnöden aldrig med deras olycksdigra följe härja en enda by, en enda familj inom Frankrike! Må ingen ofärd drabba eder befolkning! Mätte eder industri krönas med den framgäng den förtjenar! ; Vänner i Paris! Om under de nyss förflutna mänaderna känslan af misstroende och ovilja mot eder funnit ett uttryck och ett genljud i värt land, förklara vi, som underskrifvit denna adress, att vi äro alldeles främmande för dylika ideer, och vi beklaga uppriktigt att de, om också för ett ögonblick, kunnat fiona rum i våra landsmäns bhjertan. Vi äro lyckliga att.se dessa irringar försvinna, och de sinnen, i hvilka de nägon tid grott, ätertaga sin ursprungliga tillit till franska folkets välvilliga sinnesstämning. Vi boppas att dessa flyktiga föreställningar icke gjort nögot allvarsamt intryck på sinnena i edert land, eller minskat edert förtroende till engelska folkets välvilliga sinnesstämning mot sina franska grannar. Vi glädja oss i den föreställningen att den dag är nära, då de fördomar och den afundsjuka, som fordom rädde mellan de bäda natioserna, skola för alltid begrafvas i glömska, och deras minne aldrig vidare uppväcka tankar, så oförenliga med dessa känslor af ömsesidig aktning, som vi önska sä ifrigt mätte rotfästa sig bos oss. Vi betrakta dessa ideer säsom de sista frukterna af kriget, hvilket utom slagfältens fa sansfulla förstörelser utsätt så mycken afund och bitterhet mellan folken, gom Gud skapat af samma blod,