re beror af det nu, som fruktlöst förspilles: Ni torde alltså utan dröjsmål behaga lemna mig tillträde till den sjuka.s Amalia ringde. En kammarjungfru kom inspringande och ropade: S Hon är död!a Död! upprepade Amalia. O Gud! stammade Nathanael och bleknade. Han kände att blödet ville stelna kring hans-hjerta. SVi -hafva låtit kalla er för sent!s Skulle allt vara förloradt? Ingen räddning mera möjlig? Nej, nej!s. OchNathanael ville störta in i det rum; hvarifrån han sett kammarjungfrun utkoröma. sHvad vågar ni? sade Amalia med en isande stolthet. Derinnanför äro fröken Schaumbachs rum., ar: Just dit! sade Nathanael. Det är till hennes dödsbädd mina steg gå. ;Hennes? upprepade Amalia med: ett gällt skratt, under det hon med förvåning tycktes betrakta honom; derpå tillade hon: Om ni ännu vill göra er något besvär, skall hennes kammarjungfru få bära hit hennes döda Celinda.n Nathanael stod der som vaknad ären dröm. Det var då en hund, hvaärom här var fråga. Det var då ett det bittraste, det mest förödmjukande hån förshvilket hanvarit ett föremål, och för hvilket -hanerfarit mycket af hvad fruktan har grymmast för ett menniskobjerta. Han förblet några ögonblick stillastående, liksom tvekade han om verkligheten af hvad som här föregått; derpå sade han: Tillåt mig betvifla att någonsin enfröken Schaumbacgh skuile kunna hafva uppfunnit en så låg förolämpning som den, hvicken ni här af nöje, som det tyckes, behagat använda mot NY SA seven evening