VÅR TIDS MUSIKALISKA ÖRA. En W. H. Riehl har i en tysk tidning offentliggjort en samling Culturhistorische Briefe,, hvilka skola vara af mycket intresse. Det första af dessa har till öfverskrift: 18:de och 19:de ärhundradets musikaliska öras, och behandlar det likaså märkvärdiga, som gåtfulla fenomenet af de omvexlingår, som det musikaliska gehöret lidit under tidens lopp. Hån anmärker, att orkesterstämningen (hvilken, som man vet, allt ännu är olika i olika länder, högst i S:t Petersburg, lägst i Paris) sedan förra ärhundradet betydligt stigit i höjden. Euler beräknade 1739 stora C:s svängningar till 118 i sekunden; Marpurg angifver 1776 redan 425, Chladni är 1802 128, och tjugu är sednare till och med 138 svängningar. Sedan hundra är bar nästan alla instrumenters tonomfång betydligt utvidgats i höjden, men ingalunda i samma förhållande i djupet. De högtgäende passager i hvilka nu för tiden hvarje vanlig fiolspelare mäste röra sig, skulle dä ofta hafva förefallit den största virtuos halsbrytande. Effekttonerna af ömhet, lidelse, pathos falla bos förra århundradets som mönster an: sedda sångkomponister temligen lägt; värt annorlundå stämda öra fordrar efter regeln dessa toner sä högt som möjligt. Betecknande tyckes det vara, att den fordom så betydelsefulla -alten. som solostämma nästan helt och Kället försvunnit från. operän. Med smaken för höga toner går smaken för raskt tempe hand i hand. Vi lefva ochvi musicera epgång till så fort som det adertonde. århundradet: ; Redan den