Amalia mottog Nathanael i salen och sade, under det hon låtsade en ganska bedröfvad mine ; Min herre, det är fröken Schaumbach, som låtit kalla er; men hon hår uppdragit åt mig, emedan hon sjelf icke förmår .: . Vid denna inledning och åsynen af Heinze, kunde Nathanael icke förmoda annat än att en verklig fara var för handen-och skyndade att afbryta: : ! Om mina tjenster kunna här vara till något gagn, eger ni endast. att :befalla, ehuru jag sjelf måste räkna dem öfverflödiga, då vida skickligare stå er till hands.s Amalia, som icke lät undfalla, sig det infrvck hennes första ord gjort och den förelse hvarmed Nathanael uttryckt sig och deraf stärktes i. öfvertygelsen om sanningen af -baronens uppgift, tillade; ,Till er ;står hennes sista hopp: och icke allenast hennes, utan allas vårt, ty vi skuile sakna, ja vi skulle sörja oändligt. .. A1t ömheten öfyverdrifver er fruktan vill jag hoppas, min fröken. Ni tycks föreställa er det värsta., O, min herre, hon lider rysligt, Skulle faran öfverstiga konstens krafter? Hvad söger ni, herr lifmedikus?2 frågade Nathanael, vändande sig till Heinze. Denne, som ingenting förstod af hvad som här speltes, och kanske fruktade att också kär se sig undanträngd, vände honom ryggen utan att svara: Nathanael tillskref Heinzes sårade egenkärlek denna ohöflighet och tillät sig ej några andra misstankar. Ni måste återskänka öss henne!, sade Amalia. Ni smickrar, under det ni gäckar den menskI liga förmågans otillräcklighet. Men tillåt mig päminna er att det gifves sjukdomsförhållanden, då ögonblicken äro dyrbara, då lifvet