en person, som aldrig ena vågat smickra sig med tanken att för: er vara sbekant., sFörolämpning? upptepads Amalia med ett högådraget lugn. Jag förstår er-icke, Den stackars Celinda har, till allas vår sorg, måst dö utan ert: biträde. Vi hafva således förgäfves anmbodat er; men vi vilja med tacksamhet afbörda oss detta., : Och--hon upptog en börs och räckte honom. Ni är att beundra; som så lyckats öfvervinna allt det milda, ädla och försonande som utgör ert -könsprydnad, att en man måste finna sig: besegrad af den infernaliska skärpa, ni ned så obehindrad framgång vetanvända.x Med dessa ord lemnade Nathanael rummet. Heinze och: Letort betraktade hvarandra utan att ännu egentligen förstå det ringaste af detta uppträde. Den förre njöt dock af hvad som händt Nathanael, såsom af en seger öfver en medtäflare, den han hatade; den sednare deremot, som igenkänt Natbanael från den morgonen, som lifvat henne med hoppet om äfventyr, intogs af helt andra känslor, och hon sade till Amalia; Min fröken, ni här handlat grymt, ty ni har förolämpat en ganska ädel man. Amalia log endast med en triumferande min. En mönnx, fortfor Letort, som icke kan vägra ett fruntimmer en bön, som möter hennes önskningar med en tjenstaktighet, en beredvillighet, som gör honom till hennes slaf. Ni tycks bekant med hans sällsynta egenskaper ?, anmärkte Amalia. Emedan jag pröfvat dem. Det var han som bistod oss den morgönen vi skulle taga afsked af fröken Guiseldas: broder, då han skulle begifva sig till kriget, han som lemnade honom sin egen segelslup, hvari han öfverfört oss, Ni skulle bara sett den lilla nätta jakten hur den flög på vattnet. O det var; en glädje! Det var som ett äfventyr! Och