Aftonbladet – 9 september 1852, sida 2

åsidosättas och alla utsigter till äfventyr hindras, tillade hon vid sig sjelf. Guiselda fattade Hedvigs band, den var kall och skälfvande. Huru, Hedvig? Du darrar.s En obeskriflig fruktan intar mig.n Vi hafva ingen tid att förlora. MHvartill beslutar du dig? Led mig, dul xO, min Gud, hvad de svenskorna äro gåsaktiga, sade madam Letort för sig sjelf. Hvad de svenskorna äro sjåpiga! Gud skapade dem visst af litet snö, fallen på några asplöf., Guiselda förde Hedvig vid armen och de gingo. . Då de ankommit till det af Moritz utsatta stället, fanns der ingen båt. De väntade några minuter; de spanade i morgondimman ufåt fjorden — ingen syntes; intet årslag hördes: Ällt var tyst, stilla. Endast en frisk vestanvind spelade öfver vattnet och fördref de dimmor som uppstego derur. Klockan slog half fyra. Guiselda började blifva orolig. På något afstånd från den plats der de befunno sig, blefvo de varse en liten speljakt, prydligt taklad, grönmålad utombord, med vita tofter och master. Madam Leto:t, som började känna sig orolig öfver att intet äfventyr skulle blifva af, såg med goda ögon på den lilla vänliga jakten under det hvarje minut ökade de båda vännernas oro. Då syntes en ung man med snabba steg komma utefter kajen och närma sig stället, der våra väntande befunno sig. Han styrde kosan till den lilla nyss beskrifna farkosten, löste upp kedjan, som fastgjorde den och stod just i begrepp att hoppa ner i den, då madam Letort, som vid denna åsyn tillhviskat Guiselda: Påminr er min roll, skyndade emot honom med hels den liflighet soma karakteriserar hennes nationällynne och sade;