Aftonbladet – 9 september 1852, sida 2

Då hon fick se Gniselda, utropade hon derför intagen af förtjusning öfver hennes behag: O min Gud, hvad ni är vacker i denna drägt, fröken Guiselda! Hvilken lycklig ålder är icke ungdomen, skönhetens och äfventyrens ålder!s Är allt i ordning ? frågade Guiselda Morits, utan att lyssna till det för henne alltför vanliga smickret. Som ni befallt, har jag tingat en af besättningen på Svalan att vara oss till möte med båten, vid denna tid., Du hör det), sade Guiselda till Hedvig. För att undvika all fara att blifva upptäckta eller igenkända, har jag låtit tinga båt från samma fartyg med hvilket Joachim skall afsegla. Den för oss till Waldemarsudden der han skall gå ombord och vi ännu skola säga honom ett sista farväl, en sista lyckönskan. Vi skola också genom dessa förfoganden kunna vara säkra att icke blifva bedragne på tiden. åtom oss nu gå! Och ni, min goda Letort, glöm icke att Hedvig och jag äro edra döttrar! Döttrar, min fröken ? ; Ja, edra döttrar, eller hvad skulle ni annars vilja gifva oss ut för? Systrar, skulle icke det passa lika bra?a Nej, sade Guiselda leende, trenne unga systrar våga sig icke ut på äfventyr., Jaja, jag blef mycket ung giftn, sade Letort med en suck. pMen jag får väl bibehålla rolen af enka?s Der är er man! Och Guniselda visade på Moritz. Nu är ni obarmhertig, min fröken. Låt honom vara min far! Sannolikheten bör icke 5) Sa A. B. N:o107—199, 201, 202, 204, 205, 207 la och 208. 2