Aftonbladet – 9 september 1852, sida 2

Baronens sinnesstämning tillät honom icke då att fästa någon uppmärksamhet dervid. Han lät den ligga obruten; men i afresans ögonblick kom den att falla honom under ögonen och mekaniskt gömde ban den då hos sig. Nu då ögonblickets spända väntan plågade honom, kom han att påminna sig densamma, bröt den och läste: Lita ej för mycket på kl. 4. Var på er vakt, Man torde vilja lägga ninder i er väg.n ; Denna vpptäckt i detta ögonblick var förärlig. ,Stämplingar!, utropade han. Men af hvem och i hvad afsigt? Tusende gissningar genomkorsade hans: själ, utan att han kunde finna en rimlig anledning att uppehålla sig vid någon! . Han stod der gom träffad af en åskstråle, utan: alt kunna öfverväga hvilket parti han borde fatta, Då landade den lilla speljakten helt nära bonom i skuggan af några gamla öfver vattnet lutande alar. Hedvig och Guiselda hoppade derur, och med ett lätt glädjerop läg Hedvig vid Joachims hjerta. Vid åsynen af sin fästmö blef Joachim blekare än förut. Han satte handen för sina ögon och vände sig bort. ,Joachim! sade Hedvig, som väntat sig en helt annan verkan af sitt uppträdande. Skulle detta steg, jag tagit för att ännu få se dig, misshaga dig? O, min Gud!, ;Nej, nej! Det var öfverraskningen som tog denna färg,, urskuldade sig baronen isin förvirring, Dyra, älskade Hedvig, jag... jag e.o? Joachim, hvad fattas dig? Du ör mycket uppskakad. En blick, en enda vänlig blick. Tänk på, att det är kärleken, som förmått mig till denna oförsigtighet, om den i dina ögon är en sådan, och du skall förlåta. Joachim var nästan bringad ur all fattning,