För, vidare upplysnings vinnande, uppskjöts undersökningen till lördagen; hvaremedlertid Pettersson var nog hederlig, att afstä frän allt ansvarsyrkande på tilltalade Nilsson. — Till poliskammaren ingafs i dag följande rapport af poliskommissarien Backlund: Till undertecknad har blifit anmäldt att stadsvedbärarehustrun Johanna Pettersson, född Grönros, boende i huset N:o 11 Kaptensgatan, på det högsta vanvärdade sin 2 ärs gamla son, Carl Axel., — I anledning häraf begaf jag mig gärdagen till Pet terssons bostad, der jag fann det arma barnet mycket afmagradt och kämpande med döden, och upp: lystes af i gärden boende personer, att den onaturliga modren ofta lemnat sitt barn utan tillsyn samt nu sednast varit från detsamma 2:ne dygn; äfvensom modren, hvilken lefver i brottsligt förhällande med en sjöman, alltsedan denna bekantskap begynts, visat det späda barnet den största kallsinnigbet, hvilken urartat till den vanvärnad att den värnlösa varelsen i går e. m. afled., Och utvisar närlagde läkarebatyg bäst, huru P. uppfyllt sina förbindelser som mor, Gossen Carl Axel Pettersson besöktes af mig den 6 dennes och fanns han då af svält och vanskötsel sä medtagen, att få tecken till lif hos honom förmärktes. Grannarne underrättade mig, att barnets mor ej sett om det på två dagar. Stockholm den 8 September 1852. E. G. Palmgren. Med. D:r 8 Chir. Mag.v Vid förhöret försvarade sig den tilltalade ganska käckt, under försäkran att hon städse på bästa sätt värdat sitt barn. För öfrigt hade detsamma vari sjukt i hela 7 veckors tid i magplägor, derunder Pettersson tvenne gänger varit på Barnhuset med det och en gång hos doktor Palmgren. Kommissarien Backlund tillkännagaf derpå, att han kunde med vittnen styrka det i rapporten apgifna förbållandet; hvadan ransakningen fick anstå till nästa lördag. — Vi meddela här nedan det af oss förut omnämnda af kongl. sekreteraren W. F. Dalman, i egenskap af ombud för L. A. Jacobsson, till härvarande rådstufvurätt ingifna anförande emot utgifvaren af tidningen Folkets Röst. Till Stockholms Rädstufvurätt! Det ätal jag begärt emot den Tidning som för närvarande bär titeln : Åtierigen Folkets Röst! har tvänne. anledningar. Den första och närmaste är de smädelser, försätliga insinuationer samt uppenbara och direkta, ä heder och ära gäende beskyllningar, hvilka utgifvaren a: nämnde Tidning mot mig sig tillåtit uti bifegade N:o 67 för den 21 sistlidne Augusti — artikeln på 1:a sidan, börjande ä 4:de spalten 10:de raden nedifrår med orden : Städse ha vi bäde ete., samt fortsät tande ä 5:te spalten t. o. m. 50 raden uppifrän t. o. m. orden skälmstycken och karnaljerier, — der, allt öfrigt att förtiga, jag på flera ställen benämnes med det äreröriga smädeordet: kanalje, der det vidare pästäs att jag handlat samvetslöst och skurkaktigta, der det ytterligare uppgifves, att man känner åtskilliga bedrägerier med mina fabrikationers och att jag för tillverkningen af mina tvåler och parfymer möjligen använder för menniskors lif och helsa skadliga ämnens samt slutligen att jag (såsom jude) likasom hela detta af Gud förbannade slägte, med högst få undantag, icke lefver och aldrig ens tänkt på annat än skälmstycken och karnaljerier.n Tvifvelsutan är det alldeles öfverflödigt att på annat sätt, än genom en helt enkel citation inför en upplyst jury analysera halten af nämnde uttryck och beskyllningar, och säkert kan icke nägon jury af hederligt och hyfsadt folk sammansättas som icke inser, icke blott det räa, otidiga och plumpa i sjelfva de begagnade vuttrycken, hvilket ställer författaren på samhällets lägsta ståndpunkt, utan äfven det gemena och brottsliga i sjelfva artikelns hela åsyftning, att nemligen angripa och förklena mitt goda namn och rykte samt förderfva min välfärd genom uppenbara lögner angäende beskaffenbeten af mina fabrikationer. Af sädant skäl har jag ansett mig skyldig mig sjelf och min familj, att befordra äreskändaren till välförtjent straff, och yrkar säledes att han må kännas skyldig till ansvar enligt 3 11 mom. Tryckfrihetslagen den 16 Juli 1812, jemförd med 60 kap. 5 Missgerniogsbalken. Men, som jag först här ofvan yttrat, äfven ea annan anledning finnes, hvarföre jag beslutat mig till anställande af lagligt åtal emot denna Tidning. Den är af en mera allmän natur, och jag skall oförtäckt uppgifra den. Det finnes ingen hederlig och tänkande menniska, som icke med harm och vämjelse mäst äse, huru denna tidning med en exempellös fräckhet under nägra är gjort till sin hufvudsakliga och nästan uteslutande uppgift att ockra på den Yrähet, som kan finnas i samhället; att göra sig till godo de mest lumpna: och läga passioner och pregla smädelsen till gängbart mynt; att väcka och underhälla misstro, afund och hat hos den ena samhällsklassen emot dea andra; att företrädesvis hos den mindre bemedlade och den mindre upplysta delen af samhället uppsöka just de passioner, som äro lättast retade, emedan de äro de lättast åtkomliga; att i öfrigt lefva på skandalen och bereda sig atsättning genom att med fräcka ögon tränga in i det enskilda lifvets innersta företeelser, och med fräcka händer utkasta familjelifvets belgå till pöbelns bän och förlustelse, denna pöbel må nu bestä af bättre eller sämre folk; attslutligen hos hvar och en, som har ett namn, eit rykie eller ett anseende att förlora, söka, genom uppenbart hot att eljest öfverhöljas af denna tidnings smuts, utpressa en dryg lösepenning för att derifrån köpa sig fri. Jag beböfver icke anföra nägra speciella exempel häruppä eller andraga nägra särskilda vittnen elier bevis; mina vittnen är hvarje utkommande nummer af nämnde tidning, och mina bevis är den flod af rähet och skändlighet, som genom densamma hvarje onsdags och lördags morgon utgjutes öfver Sveriges hufvudstad. Men lika kändt det är, att en usling, i trots af det djupa förakt och den förbittring, hans person och yrke ingifva hvarje bildad och rättsinnad menniska, under äratal bäde vågat och lyckats, att på detskam-! ligaste sätt brandskatta samhallet; att tillocka sig sare bland den okunniga oci derföre städse lä ledås hopen, hvars mälsmanskap ban för regifser sig föra, och hvilken derföre bed sällan lyssnar till hans lögner och suger h alt nedsudla tidningspressen och sätta d friheten i vanrykte, ja, göra henne i v hatlig; — lika kändt är det äfven att lager nes handhbafvare hittills icke förmätt stag. bansfräckhet, eller sätta medborgare i skydd för hans anfall, eler äterupprätta den allmänna moralens och sedlighetskänslans sjunkna anseende. Det är äfven lika allmänt kändt, att ens sök att befria sig sjelfva och samhället i smuts, bvarmed denne usling öfverhöljer båda, strandat emot de undflykter och utvägar hvarmed han up penbarligen hänat och gäckat lagen och dess E san:t att han till och med nu till slut (ty det be ver väl icke sägas, att det ej varit om det I 2. k. ansvariga verktyget jag talat, utan 2 gen verkliga utgifraren af nämnd tidning) sökt beteendet sorikne ,Du skall ännu en girg före hans pe få äterse honom. Jag söger ieke mer. De finnes saker som låta så dumrma att tala om. men som taga sig bra nog uti handling. Är du färdig nu? Hedvig hade med Guiseldas tillbjelp i stör