9 Kar, Äfventyroet. Likazom den garla nederländska mäålareskolan använde guldgrund för sina figurmålningar, drog morgonrodnaden sin förgyllde duk bortom den töcka landskapstaflan, gom Djurgårdens gröna kullar bildade mot österns horisont, då Guiselda morgonen efter detta uppträde smög sig in i Hedvigs rum och med en sakta smekving på hennes panne väckte henne ur sina drömmar. Hedvig drömde om Joachim och om gir fader. Hon hade på flere år icke sett denne sednare och tyckte honom nu segerrik, förypgrad och förskörad, emeden drömmarnes taflor belystes af kärlekens och hoppets dagrar. Hon var lycklig i denna dröm, emedar den slöt en krets omkring henne af allt hvad hon hade kärast. Vid Guiseldas smekning spratt Hedvig till. Hon såg sig om. Verkligheten med sin tomhet och sin saknad föll tung på hennes själ. Ack, Guiselda! — sade hon — hvarför väckte du mig? Det är så sorgligt, så ödsligt, så saknadsfullt i dagens Hf! Hvarför fick jag icke drömma? Jag var då hos Aonom och min far. Hvad har jag att vakna för?, För honom! — svarade Guiselda skalkaktigt, I går då jag såg smörtan vid ditt afsked föll mig en idå i sinnet. Du skall sjelf gilla eller förkasta den. Se här, din kammarrob! Låt mig få tjenstgöra som kammarjungfru. Skynda bara och följ mig! ,Hvad skola vi företaga?s Tystnad, i första rummet tystnad! Hemlighet är alldeles nödvändig! Se så, din lilla toffel nu! Morgonkragen är öfverflödig, och schalen sedan — de behöfvas icke för vår toalett.n . Bäista Guiselda, säg mig då hvad du ämnar, hvad detta skall tjena till?