Ra vr par tillknäppta armlinningerne stucko de mjellaste små händer fram. Håret som var uppIstruket öfver pannan och sammanknutet under hufvudduken, smög fram sid rikedom i några glänsande lockar, som ringlade sig ned öfver axlarnes rundning. De betraktade hvarandra med en liten öfverraskning öfver effekten af den fräramande förklädnaden joch kunde icke .afhålla sig att till hvarandra utropa: Hvad den klär dig väl! I Guiseldas förmak väntade dem emellertid madam Letort och Morits. Äfven de voro klädda i bonddrägter. Madam Letort, som vid fyllda fyjtio år ännu icke glömt att hon varit vacker i sin urgdom och icke brutit det garsla käörleksförbundet med den fordne smickraren — spegeln, försonade sig vid Hedvigs och Guisc:das åsyn med förklädnaden, ötver hvilken hon nyss framför sin toalett förklarat sitt missnöje, emedan deniicke förmådde frarmtrolla apparansen af en tjuguårig fögring åt hennes utseende. Nu klarnade hennes ansigte, hon såg att den var pittoresk och hon smickrade e ed ait hon bedragit sig sjelf på deneffekt hon nyss klandrat. Häraf bör dock icke den gu!satseen dragas att madam Letort var en gammal kokett. För det första var madam Letort alls icke gammal. Fyrtio ör är den ålder, som man vanligen benämner med en viss åldere, ehur den snarare borde kallas oviss, eri ung domen helt och hållet skjuter den ifrån och den sjelf icke vill kännas vid ålderdomen, hvadan följer den bestämda ovisshet hvartill den hör; för det andra var hon icke skokett; , ty bon lefde endast i hvad com varit — gin ungdom och sin fögring. Detta skulle ju snarare kunna kallas att vara — konservativ? Madam Letorts böjelser skulle litast kunna ndelas i kärleken (till ungdomen, till äfven tyret och till sin unga fröken. (Forts.)