het uti sjelfva det förakt han hyser för sig sjelf, i det han, i hopp att undandraga sig ett ädömdtstraft, ställt sig bakom skölden af en skamlig och vämjelig sjukdom. Det är slutligen lika allmänt kändt, att så stor och så allmän, och jag fruktar att tillägga, sä grundad, är i konungariket Sveriges hufvudstad den allmänra öfvertygelsen om äklagaremaktens slapphet, lagskipningens lamhet och sjelfva lagens oförmäga, att medborgare efter hand börja anse sig nödsakade att, sedan samhället upphört ait skydda, begagna sin naturliga rätt att skydda sig sjelfva, och använda den personliga styrkans makt, när lagens vanmakt visat sig alltför uppenbar. Allt detta sammanlagdt utgör den andra anleåningen till det åtal jag begärt emot nämnde tidning. Jag hoppas att vid detta ätals anställande hafva bättre framgång än flera mina föregångare, emedan dessa öfverklagade skändligheter under tiden vuxit alltmera, emedan den allmänna förbittringen öfver dem äfven vuxit i samma män och emedan det all männa bekymret öfver samhällets i detta hänseende sjunkna moraliska halt äfven i samma män tilltagit; och ehuru jag väl vet, att den näpst jag önskar ästadkomma kan på ett direkt vis endast träffa den uthängda skylten, den s. k. ansvarige utgifvaren, lider det dock intet tvifvel, att ju den verklige brottslingen äfven i mer eller mindre män skall hafva nä. gon känning deraf, och ätminstone någon liten äder till den orenlighetskälla, som flödar öfver samhället, derigenom tilltäppas. Det kan derföre ej eller undgä mig att hafva en follkomlig och grundad öfvertygelse, att vid detta tillfalte det icke blott är en ringa medlem af den svenska medborgareklass, hvilken samhället, för dess res ligiösa tros skull, velat tillerkänna endast halfva rättigheter, som framlägger sina rättvisa och billiga klagomäl inför domstolen, utan att bakom honom stär, huru ringa och obetydlig hans egen person må vara, det allmänna vettet och rätten; bakom honom stär den tänkande och sedliga svenska allmänhetens under äratal djupt särade moraliska känsla, som frögar huru länge skändligheten skall hejdlöst framrusa och om ingen damm till slut skall sättas för dess flöden; bakom honom står hvarje uppriktig och sann vän af tryckfriheten — denna ett fritt folks dyrbara egendom — som ej önskar att, äfven i värt fädernesland, en måhända tör mängen välkommen anledning till hennes förqväfvande må förberedas; bakom honom stär slutligen äfven det dofva missnöje och den djupa förbittring, som lifligt känner att samhällets värdighet och moralitet blifvit genom skandalpressen på ett exempellöst sätt under en längre tid kränkta, men hvilket missnöje ännu ej bestämdt vet emot hvilket häll det skall vända sig, antingen emot en bristfällig och ofullkomlig lag eller emot hennes väktare och värdare, eller emot hennes bandhafvare och skipare, och som tillika med ett djupt bekymmer anar säsom en möjlighet, att en tid kunde komma när svenska medborgare nödgades att med ett kot på läpparne anropa lagens rättvisa. Jag yrkar, på grund af tryckfrihetslagens föreskrift i 5S 13 mom. att mål angäende förbrytelser emot samms3 lag skola, vid ansvar för domare och embetsmän, med största skyndsamhet afgöras,, och dä den här af mig ätaiade injurieförbrytelse icke är af beskaffenhet att genom nägot slags bevisning lagligen kunna tinlintetgöras eller bortadvoceras, eller äreskändarens brottslighet derigenom ursäktas, samt mina slutpästäenden, redan i denna skrift ingefattas, svaranden må enligt 54 1 mom. nyssnämnade lag åläggas nu genast ailägga den förklaring, hvartill han må kunna: anse sig befogad. Slutligen anhäller iag att ersättning för min tidspillan sami kostoad ä rättegången må mig tilläggas med minst 100 rdr bko. Stockholm den 31 Augusti 1852. L. A. Jacobsson genom W. PF. Dahlman. Rätteligen afskrifvet, betygar Ex oflicio G. A. Möllersten.