Aftonbladet – 8 september 1852, sida 2

Sparre. Det är illa när olyckan får ett sådant inflytande på vårt sinne. Ni är alltid sjelfva visheten, min goda tant. I morse förebrådde ni mig då jag ville urgäkta er stackars kammarjungfru, som haft den olyckan att sy edra nattmössor för små, dermed att om de passade för trånga hufvuden, kunna de begagnas af det herrskande partiet i rådet, som ju i alla fall är ett mössparti; och nu vill ni finna mig bitter, emedan jag endast tror på en trohet efter omständigheterna. Till vår politik, min kära Amalia, borde höra att aldrig bryta friden med mildhetens och skonsamhetens makter, emedan dessa alltid förblifva våra starkaste bundsförvandter. Då borde det äfven höra till den stora politiken för sakernas allmänna gång, att icke bringa oss en erfarenhet, hvarigenora vi måIgte misstro menniskornas och våra egna dygder. Jag vet det, Amalia, det är händelserna vid armöen, och det derigenom uppkomna missnöjet och tadlet öfver din fader, som upp retar dig. Du är ung, och i ungdomens ögon böra förtjensten och framgången alltid gå hand i hand; men i detmenskliga lifvet hafva också Igvagheterna, passionerna och brotten sina segrar. Din faders lyckostjerna har stått för högt, att icke afunden skulle söka skymma den. Den kan ännu gå ur sina moln och hans triumf skall då blifva så mycket större, sade Joachim. ; I Under det Amalia ännu kämpade med de bittra känslor, hennes dotterliga kärlek och .istolta sinnelag alltid uppväckte vid tanken på ide missnöjen och det tadel krigets gång alstrat mot hennes fader, och hvilka nu en tid lifligare än någonsin sysselsatt allas sinnen, jbade Hedvig smugit sig in i ett angränsande rum med Joachim, . ;