Aftonbladet – 8 september 1852, sida 2

Australien och dess guldminror. (Ur Revue Britonnique.) (Forts. från N:o 207.) Midt på detta vidsträckta slättland uppreser sig nu taden Bathurst, målet för vär resa; och hvilken, i khet med de öfriga nyanlagda städerna inom koloien, eger: en hel hop publika byggnader, värdshus, sstaurationer och butiker, i ett disproportionerligt förällande till de privata byggnaderne. Ehuru vi, efter att ha öfverstigit de Blå-Bergen, i jelfva verket befinna oss i det inre af landet, träffa i dock ännu alltjerat här och der spär till berg. Inder en väg af tiotals mil, ser man på ömse sidor m sig grupper af kullar och mindre bergäsar, varieande så till form som storlek, ända tills man uppätt den verkliga slätten, hvilken bildar centralöknen. Bland dessa bergåsar förtjena särskildt att anmäras de s. k. Conobolas-Bergen, hvilka ligga endast vägra få mil öster om Bathurst; detär nemligen der, om guld för första gängen blifvit upptäckt i Austraien, och hvarest den nya anläggningen Ophir är beägen. Men innan vi ingå i en undersökning om Austraiens guldminor, torde det dessförinnan icke vara ur vägen att vi nägot närmare g.ra oss reda för landet dess helhet samt de utmärkande drag, som i allmänhet karakterisera dess kontinent. Strängt taget utmärker mana med Bli-Bergen blott on viss, noga begränsad del af denstora bergskedja, som till en längd af nära 30 latitudsgrader utbreder sig i riktning från norr till söder, i det densamma löper utmed hela östra stranden af australiska fastlandet: ända ifrån Cap York, dess nordligaste gräns, till Cap Wilson, som utgör dess yttersta punkt emot söder. Denna ofantliga bergsträcka, hvilken ännu cke erhällit något generelt namn och af hvilken enlast spridda partier äro på kartan utmärkta under särskilda benämningar, bildar ett högst kompliceradt bergsystem. Än utlöper det i en mängd parallela, omärkligt afsmalnande äsar; än äter bildar det enstaka klippringar, som derpä, mot öster och vester, utskjuta talrika smärre sidogrenar, af hvilka en del sträcka sig ända till den inre sandöknen, der de så småningom aftega och slutligen alldeles försvinna, bkvaremot andra äter tvärt sluta sig i hafvet. De högsta spetsarne bland dessa berg utgöras af den grupp, som benämnes de Australiska Alperna, och hvilka utbreda sig ända från Port-Philip till närheten af Sydney-trakten; deras högsta punkt är berget Kosciusko, hvars läge öfver hafsytan man uppskattar till 6800 fot (2050 meter.) Emellan Cap Wilsoa och Cap Melwille, det sist. nämnda beläget vid 14:de breddgraden, träffar man på åtskilliga punkter af bergskedjan rätt ofta spetsar af 3 å 4000 fots höjd; men kommer roan längre norrut, så sänka sig fjällen successivt tills de alideses upphöra vid Cap York. Likvisst kan man ännu att stycke iakttaga desammas fortsättniog inunder hafvet, hvilket gifver sig tillkänna genom en läng: rad af klippiga öar och granitskär, af hvilka nägra sträcka sig genom hela Torrös-sundet till stränderna af Nya Guinga. I söder ser man Bass-sundet öfversälladi med en mängd granitkolmar, hvilka till och med uppnå Van Diemens-lavdet, och hvilket alltså äfven här antyder en submarinisk förlängning från de bergsgrenar, som bilda sydliga slutpunkten af de australiska bergens östra hufvudkedja. : Samtliga de bergshöjder, som utbreda sig i östlig riktning, aftaga gradvis inåt landet till och försvinna slutligen helt och hållet i den omätliga ökenslätt, som ända från Carpentariska viken till den stora australiska hafsbugten intzger centralkontinernten. Äfven de vattendrag, som flyta ät detta käll, förlora sig smäningom i öknens sand. Det enda aflopp man känner för det vatten, hvil—