Aftonbladet – 8 september 1852, sida 2

sade på ringen. Tro migs, tillade hon med ett nästan pietistiskt allvar, det bor en hemlig segerkraft i denna ring.e Baronen betraktade ännu ringen och beundrade dess ovanliga skönhet, då en betjent inträdde och lemnade en biljett till honom. Han läete den och det var som en feberglöd flammat upp på hans kinder. Säg att jag skall koråma!s sade baronen och gömde biljetten. Vill man beröfva mig ditt sällskap, denna sista afton före din afresa? Nej, min älskade, men det återstår mig ännu att gifva några nödiga befallningar, och för dessa måste jag något tidigare än vanligt aflögsna mig. Arfskedet var smärtsamt. Hedvig kunde icke slita sig ur den älskades famn. Hon gick tidigt till hvila för att ostörd få öfverlemna sig till tankarne på honom. Men saknadens smärta, fruktans qval, ovisshetens oro, allt lugnades vid tanken på ringen; den val gom en tröstande engel för henne. Hon trodde på dess hemliga kraft, och i drömmen om den älskades segrar domnade känslan af verklighetens tomhet. Sådan är qvinnan; underkastad känslans och inbillningens makter drifves hon lätt af dessa till öfvertro. Hon bringas snarare att tro på det omöjliga, än till tvifvel på hvad hon äl skar. Tviflän är för henne förtviflan, Hennes lycka ligger i förmågan. att förblinda: sig sjelf. Genom denna njuter hon ofta de hög. sta fröjder der en blick i verkligheten skulle vara nog alt förkrossa henne. Om saligheter lär trons arfvedel, tycks det sannerligen som Iden lika arfsrätten af försynen vore åsidosat till fördel för qvinnan. I Medan vi lerana Hedvig åt sin tro och all: de ljufva föreställningar, som den framkallade. I vilja vi följa baron Joachim.